Finska rockunder och svenska kritiker under all kritik

Annons

En sak är säker. Alla rykten om rockens död det senaste decenniet är betydligt överdriven. Trots alla nya utflippade dansstilar och hip hop på längden och tvären lever den i högsta välmåga. Det är vi nog alla överens om. Fast när det gäller vad som är bra rock går förstås åsikterna isär ordentligt, så alla ni som förväntar er ännu en hyllning till alla medelmåttliga garagerockare kan sluta läsa här. Visst kan det vara kul med lite obortstat slammer ibland när andan faller på. Men att sätta Strokes, White Stripes, Vue, BRMC och dess gelikar på en sliten piedestal ter sig så löjligt att det räcker och blir över.

Därför ska den här krönikan framför allt lyfta fram och ge ordentligt med beröm till mer eller mindre oförstådda och rutinmässigt sågade akter som nyligen släppt eller inom kort kommer att begåva världen med nya alster. Också ska jag förstås icke att förglömma i vanlig ordning ge välförtjänt kritik till kollegorna.

Till att börja med kan man konstatera att en del av rockljuset numera definitivt kommer från Finland. Him, The Rasmus och Apocalyptica har egentligen inte mycket gemensamt med varandra, men de har alla tre satt professionalismen och melodierna i centrum.

Him började som tonåriga gotrockare med ett visst Sisters Of Mercy komplex för snart tio år sedan, men har på kommande Love Metal förfinat sitt uttryck ytterligare, och lustigt nog blivit både bredare och mer personliga på kuppen. En riktig höjdare, således.
Samma sak kan sägas om The Rasmus. Femte verket Dead Letters är en orgie i starka radiovänliga rockdängor där ett visst mått av finsk melankoli har förenats med en amerikansk ljudbild.

Tredje finnen på listan, Apocalyptica fick en ordentligt skjuts i karriären när de gjorde ett helt album med Metallicacovers. Men nu förlitar sig den klassiskt skolade cellotrion enbart på eget material, och det går alldeles utmärkt. Apocalyptica är både egensinniga och lättillgängliga. Missa dem inte när de kommer till KB på onsdag nästa vecka.

Säg Tyskland, och de flesta tänker antingen på techno eller 80-talsmetal i långa banor, men Guano Apes kör sitt eget race. Var i ärlighetens namn inte så överdrivet förtjust i deras två första plattor, men skam den som ger sig. Nu har den hårdriffande kvartetten dragit ner på gitarrkaskaderna en aning utan att tuffheten för den skull blivit lidande. Alldeles färska Walking On A Thin Line är med några få undantag en överraskande lyckad förening av tyngd, variation och popiga infall.

I och med detta har vi kommit till de mest utskällda namnen i dagens krönika. Nämn 3 Doors Down och Matchbox Twentys namn för en självutnämnt hipp kritiker, och han eller hon ser garanterat rött. Nu kanske ni tror att jag bara hittar på. Men dessvärre är det inte så. Hörde t.ex. att skribenten i väldigt coola rockmagasinet Sonic hade utnämnt Matchbox Twentys nya album till det sämsta som gjorts. Någonsin. I sammanhanget kan nämnas att kritikern på kvällstidningen som tappat stinget inte var mycket vänligare. Frågan är om man överhuvudtaget vet vad objektivitet är om man ger ett tredje klassens källarband fyra, fem stjärnor och samtidigt sågar akter som inte skäms för att visa att de har talang, och skiter i att vara rebelliska.

Vakna upp, kollegor. Rocken har existerat i mer än femtio år vid det här laget. Alla är inte ute efter att förarga auktoriteter längre. Medge någon gång att professionalism inte nödvändigtvis betyder att känslan och kärleken till musiken går förlorad. Påståendet att någon som kan hantera sitt instrument bara kan producera blodlös musik är direkt enfaldig. Kritik handlar förvisso i första hand om tyckande, men konsumentupplysningen lyser oroväckande ofta med sin frånvaro. För någon sådan får man ju knappast när viss sorts musik alltid avfärdas med svepande formuleringar och tramsiga jämförelser.

Bäst rock just nu
3 Doors Down, Away From The Sun
Fantastiskt vackra powerballaden Here Without You är bara russinet i kakan på dessa nu metallares andra album.
A.C.T., Last Epic
De Malmöbaserade proggrockarna har popat till sig och blivit ännu bättre på kuppen.
Apocalyptica, Reflections
Den finska cellotrion visar att det finns en mer storslagen musikalsik framtid efter Metallica.
Guano Apes, Walking On A Thin Line
Här finns mycket mer än den riffiga hitsnytingen You Can´t Stop Me.
Him, Love Metal
Så mycket goth bjuder de inte på längre, men Ville Valos melodikänsla är numera lika självklar som hans mix av coolness och naken känslighet.
Jim Jidhed, Full Circle
Den fd. Aliensångaren imponerar i nostalgitripp för den FM-frälste
Matchbox 20, More Than You Think You Are
Kolla in spår som Unwell och Downfall, så förstår du varför det här är amerikansk vuxenrock av bästa märke.
The Rasmus, Dead Letters
En överraskande angenäm mix av finsk melankoli, amerikanska ljudbilder och läckra melodislingor.

skriven 2003-03-06

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners