Ge den nya tidens gospel en chans

Annons

Hört talas om Steven Curtis Chapman, Petra, Out Of The Grey och Point Of Grace? Förmodligen inte. Men det beror på att alla dessa namn verkar inom en sfär där de kristna värderingarna står i fokus.

I USA är detta sedan åtmintone tjugofem år big business, och intresset har ständigt ökat. Att artisterna säljer guld- och platinaskivor i hemlandet är inget ovanligt i dessa kretsar. Från början såldes skivorna enbart via kristna specialaffärer, men på senare år har även de vanliga kedjorna hängt på med lyckat resultat som följd. Här i Sverige distribueras alla artister som omnämns i denna krönika av Naxos, men marknadsföringen är av förklarliga skäl minimal eftersom det är den klassika musiken som får större delen av pengarna att rulla in.

Gud, vad fånigt, tycker måhända kritiska icke religiösa vänner av ordning. “Varför tar den där idioten upp det här över huvudtaget. Den där musiken handlar väl bara om Gud och Jesus för hela slanten”.

Men alla som inbillar sig att så är fallet har fått det mesta om bakfoten. För redan när jag upptäckte den här genren på allvar för ett knappt decennium sedan fanns det betydligt fler låtar där texterna är allmängiltiga än strikt religiösa. Rum för tolkningar finns det för all del för det mesta, men vi talar knappast biblisk korvstoppning här.

Crossovertänkandet är nämligen ett vida känt fenomen även i den här genren. Redan 1985 fick det största affischnamnet Amy Grant en topp-tiohit på den sk. profana marknaden med popdängan Find A Way, och sedan har bl.a. namn som Michael W. Smith, hip hoptrion DC Talk, rockbandet Jars Of Clay och balladspecialisten Bob Carlisle följt i samma spår.

Lustigt nog etiketteras rubbet som gospel oavsett om artisten ifråga gör pop, soul, hårdrock, rap eller vad som helst, något som W. Smith beklagade sig över häromåret.

– Vår musik är den enda som kategoriseras enbart utifrån textinnehållet och inte utifrån den verkliga genren, tyckte han fullt förståeligt.

Personligen förstår jag ärligt talat inte heller riktigt fixeringen vid texterna. För man behöver inte vara gudfruktig för att kunna ta till sig budskap som predikar kärlek till sina nära, talar emot egofixering eller tar upp livets svårigheter i allmänhet. Dessutom missar man en massa bra musik om man avfärdar den pga. den kristna lyriken, och det gäller faktiskt inom alla genrer. Relient K:s The Anatomy Of Tongue And Cheek är t.ex. trallig punk, Pillars Above är rapmetal av det kommersiella slaget, DBA:s Spectrum pendlar mellan eurodisco och techno och Out Of Edens This Is Your Life r & b med stuns.

Varför töntstämpeln plockas fram av kollegorna så fort artister berättar att de är kristna är egentligen rätt korkat. För band som Creed och P.O.D. blir inte automatiskt sämre eller mindre rock `n roll bara av den anledningen. Jag är varken moralens väktare eller överdrivet religiös, men det är bättre att ha ett positivt budskap än att predika destruktivitet som Slipknot eller göra reklam för djävulen som King Diamond. Så kom igen och ge denna gömda musikskatt en chans. Ta kontakt med distributören och begär info. Ni kanske blir överraskade. Det blev nämligen jag då det begav sig.

Bra “gospel”-album just nu
Paul Colman Trio, pc3 – Skön soulig poprock med mycket melodier för pengarna.
DC Talk – Raptrion Toby Mac, Kevin Max och Michael Tait har gjort tre spännande soloplattor som tillsammans utforskar ett helt knippe genrer, men ignorerar hip hopen.
Jake, Army Of Love – Skön opretentiös poprock med massor av hakar och skön stämsång.
Jars Of Clay, The Eleventh Hour – Stark traditionsenlig rock någonstans mellan Goo Goo Dolls och Gin Blossoms
Out Of Eden, This Is Your Life – Lekfull r & b-trio som fattat att det behövs betydligt mer än duktigt wailande för att lyckas.

Bra “gospel” då
Amy Grant, The Collection (1986) – Suverän popsamling från tiden innan Baby, Baby.
Petra, Beyond Belief (1988) – Tung FM-rock när den är som bäst.
Michael W. Smith, The First Decade 1983-1993 (1993) – Lika suverän samling som Grants från den souliga westcoaskungen i genren
White Heart, Souvenirs (1990) – Hårdrockig slickad FM och sköna powerballads i läcker förening.

skriven 2002-10-29

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners