Ännu en Netflixpremiär på en … japansk film, som tydligen är producerad av Warner Bros japanska gren, men som släppts direkt på Netflix i vår del av världen. Om jag förstått det hela rätt.

Re/Member, som regisserats av Eiichirô Hasumi, bygger på en TV-serie, vilken i sin tur bygger på en manga. Det här är en skräckfilm som visar sig vara Måndag hela veckan och Happy Death Day en gång till. En mindre originell film, alltså.

Spökflicka indränkt i blod

Sex japanska studenter har hamnat i en tidsloop. De förföljs en av spökflicka de kallar “Den röda”, eftersom hon är indränkt med blod. Varje natt försöker de sex ungdomarna undkomma Den röda, som dödar dem en i taget. När de vaknar morgonen därpå, upprepas samma dag – den anländer till sin skola, samma saker händer, folk säger samma saker, och på natten kommer spöket och mördar dem.

Kroppsdelar att lägga i kista

De här sex ungdomarna försöker komma på ett sätt att bryta tidsloopen. De upptäcker att de måste hitta alla delarna av ett styckat lik, kroppsdelarna finns gömda på olika ställen i skolan. Dessa kroppsdelar ska sedan läggas i en speciell kista avsedd för ändamålet. Det påminner väldigt mycket om något slags TV-spel, spelarna måste genomföra uppgifter på tid, annars dör de. Krystat? Ja.

Opåverkade av omskakande händelser

Re/Member börjar ganska hyfsat. Filmfotot är okej, handlingen känns halvintressant, och folk tas av daga på diverse blodiga sätt. Men, halvvägs in tröttnade jag – och det rejält. Filmen blev tjatig, tråkig – och allt dummare. Det här var ju bara långsökt och idiotiskt.

Rollfigurerna beter sig korkat och synnerligen orealistiskt. De verkar helt opåverkade av att de varje natt upplever omskakande händelser med ett brutalt spöke och blodiga mord. De är livrädda när Den röda jagar dem, men nästa dag, när de upplever föregående dag i repris, är de bara glada och fikar och leker på stranden.

Med avhugget huvud i händerna

Mot slutet måste en av de sista överlevande lägga den sista kroppsdelen i kistan och bryta förbannelsen, men då plötsligt blir hon traumatiserad och står där med ett avhugget huvud i händerna och ser på när hennes vänner dödas, istället för att springa bort till kistan, vilken finns några meter bort. “Ja, men, kom igen!” skrek jag till henne. Hon hörde mig inte.

Pluspoäng för att spöket på slutet förvandlas till kakmonstret. Jättekonstigt.

Efter eftertexterna följer en kort bonusscen med en twist, som ställer allt vi sett på huvudet. Betyget nedan är nog för snällt, men som sagt, jag tyckte filmens första hälft var rätt okej.