Oj, det här var ju oväntat. Väldigt kul, förstås, men det är inte utan att jag undrade varför de här gamla filmerna återutges. Fast det är ju uppenbart. Man försöker rida på succén med 50 nyanser av honom. Och när det gäller erotik och sado-masochism tillhör Berättelsen om O och dess uppföljare genrens stora klassiker.

Berättelsen om O, som bygger på en skandalbok av pseudonymen Pauline Réage (journalisten Dominique Aury), kom 1975 och för regin står Just Jaeckin, mannen bakom Emmanuelle. Kalaskexet – och senare Bondbruden – Corinne Cléry är O, vars pojkvän René (Udo Kier!) tar henne till ett slott där hon överlämnas till den bisarre sir Stephen (Anthony Steel). Den härligt skäggprydde sir Stephen blir O:s nye ägare och hon ska, öh, tränas upp. Detta innebär en massa sexuell förnedring. Knytkalas och piskor och grejor. Eftersom det är Jaeckin som regisserat, är det hela väldigt glassigt på skönt 70-talssätt. Fast det tyckte inte Statens Biografbyrå när det begav sig. Innan den kunde släppas på bio klippte de i sex scener där det piskas, och när de ändå var i farten satte de saxen i en sjunde scen där brännjärnet plockas fram.

Berättelsen om O 2 kom 1984, regisserades av Éric Rochat och är en rätt onödig film. Den här gången spelas O av en som heter Sandra Wey, medan varken Udo Kier eller Anthony Steel medverkar. Helt värdelöst är det inte, emellanåt är det lagom bisarrt, vi får återigen skägg, men den softa 70-talslooken har fått ge vika för väldigt tidstypisk 80-talslook. Vilket vid närmare eftertanke inte är det sämsta.