Återigen dags för en Netflixpremiär. Jag började recensera videofilmer i en dagstidning 1993. Då frodades fortfarande B-filmen; direkt på video-filmerna. De hade hyfsad budget, de sköts på 35mm, och i de flesta fall såg de ut som “riktiga” filmer. Jag fick i stort sett alla nya släpp hemskickade, och åtminstone en gång i veckan, ibland oftare, kom det nya lågbudget-actionfilmer, varav många faktiskt levererade det de utlovade.

En period producerades det en hel del av vad som kallades hardware movies. Det var actionfilmer som involverade ubåtar, flygplan och annat. En bekant till mig jobbade på ett företag i Los Angeles där man kunde köpa stock footage till sina filmer, och de hade bland annat mängder av bortklippta flygscener ur Top Gun. Dessa klipptes sedan in i flygplansfilmer med minimal budget. Således såg dessa billiga filmer betydligt dyrare ut.

Varför nämner jag detta? Jo, därför att den nya Netflixfilmen Intercptor kraftigt påminner om dessa 90-talsfilmer.

Hatades och hotades av svin i armén

Interceptor utspelar sig på en militärbas på en plattform ute i Stilla Havet, på denna finns missiler som kan slå ut fientliga sådana. Elsa Pataky spelar något slags supersoldat som heter JJ Collins, och som anländer till denna bas. Hon har legat lågt ett bra tag, efter att hon satte dit ett befäl som systematiskt våldförde sig på kvinnliga soldater. Detta ledde till att JJ hatades och hotades av andra svin i armén.

Kamp mot klockan och missiler

Sexton ryska kärnvapenmissiler har knyckts och ska avfyras mot sexton amerikanska städer. En samling terrorister anländer till basen, de leds av en galen, före detta amerikansk agent, Alexander Kessel (Luke Bracey). Terroristerna kallar sig patrioter, men är förstås bara ute efter pengar. Den fåtaliga personalen på basen pangas ner, och JJ måste ensam ta kål på terroristerna och avfyra missiler som kan stoppa de ryska. I vanlig ordning blir det en kamp mot klockan.

Bortsett från att handlingen känns lite ovanligt fantasilös, lider Interceptor, som regisserats av Matthew Reilly, av en rad problem.

Ingen som helst utstrålning

Ett problem är Elsa Pataky. Hon är spanjorska och hennes kraftiga brytning förklaras med att hon växte upp i Spanien. Hon har varit med i en rad filmer jag sett och har väl aldrig gjort något större intryck, men i den här filmen är hon direkt dålig. Åtminstone när det är dags för dialog. Hon har ingen som helst utstrålning och hennes rollfigur är fullkomligt humorbefriad. Ja, hela filmen är humorbefriad. Hon verkar även kämpa med de engelska replikerna, kanske hade hon funkat bättre om filmen var på spanska. Dock är hon muskulös och ser ut att kunna utdela stenhårda snytingar.

Känns som ett Covid 19-projekt

Ett annat problem är själva basen. Vi får aldrig riktigt se hur den ser ut, exteriörbilderna är få, och det är lite oklart hur de olika rummen hänger ihop. Större delen av filmen, säkert 80%, utspelar sig i små, mörka rum på den här basen. Det är trångt. Majoriteten av actionscenerna äger rum i dessa små trånga rum, vilket innebär att de inte blir alltför spektakulära. Filmen känns som ett Covid 19-projekt – få skådespelare, få miljöer.

Mot slutet förekommer ett par hyfsade fajter, samt en oväntad huvudavslitning, men det hjälper inte mycket – Interceptor är alldeles för trist och generisk, som om manuset skrivits av en maskin.

För actionfans utan större krav

Lustigast i filmen – det enda inslaget av humor – är att Chris Hemsworth av någon anledning gör en cameo som TV-försäljare (skurkarna direktsänder allt de gör på TV). Han dyker upp några gånger, men sammanlagt varar dessa scener kanske 30 sekunder. Filmen är inspelad i Australien, så han satt kanske och hängde i närheten av inspelningen.

Om jag hade halva betyg här på JPS Media skulle jag ge den här filmen betyget 1½, den är lite för dålig för en tvåa. Men, nu har jag inga halva betyg. Jag kan dock tänka mig att actionfans utan större krav hade gillat det här – jag hade gillat filmen om jag vore 13.

Sök

Nya artiklar