Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det finns ett fåtal legendariska punksinglar och dit måste man räkna Buzzcocks debut Spiral Scratch där legenderna Howard Devoto, som lämnade gruppen efter släppet, och Pete Shelley gav dåtidens punkare en ny musikalisk riktning. Det stora genombrottet kom väl aldrig för Buzzcocks men Howard Devoto blev ett stort namn tack vare Magazine och Pete Shelleys solokarriär med hitlåtar som Telephone Operator och Homosapien gick väl ingen förbi när 80-talet var ungt.
Efter solokarriären startade Pete Shelley om bandet tillsammans med den tredje originalmedlemmen Steve Diggle och var bandets sångare fram till sin bortgång 2018. I dag är det endast Steve som är kvar, övriga medlemmarna har kommit och gått genom åren.
Innan Buzzcocks klev upp på scen fick lokala Palle Bull & Förlorarna äran att värma upp publiken. Enkelt uttryckt så var det punk på skånska det bjöds på. Korta låtar och högt tempo beskriver väl det hela bäst. Det lät väldigt mycket gammal hederlig punk anno 1977. Gruppens texter handlar om vardagliga ting och händelser så det känns väldigt jordnära.
Fast de känns gamla – musikaliskt sett alltså – så är det en relativt ny grupp vars debutalbum släpptes så sent som förra året och påpassligt nog släpps en uppföljare i slutet av april. Visst gavs det ett par smakprov från denna är också. Palle hann med en hel del låtar med tanke på den korta tid bandet spelade. Bland dessa fick vi titlar som Inga duster utan strid, Slutsålt på min begravning, Död innan 30 samt en cover på Nisse Hellbergs Pil av silver.
På tal om gamla Skånska punkband så hade trummisen på sig en Kriminella Gitarrer-tischa, bara det du…. Palle avslutade med orden ”två låtar till sen drar vi åt helvete” med världens största smile. Och låtarna var hyllningar till hemstaden Malmö, Det är en konst att stå ut med sig själv och favoritstället Möllan, Det är okej att förlora när man iallafall försökt. Sista stroferna framfördes av Palle solo på en nästan helt nedsläckt scen.
Likt Elvis i hans glansdagar äntrade Buzzcocks scenen till tonerna av Strauss mäktiga Also sprach Zarathustra, op. 30 och sen var det fullt ös framåt. Bland låtarna som haglade förbi fanns titlar som What Do I Get?, I Don’t Mind och Everybody’s Happy Nowadays och det gavs ingen tid till mellansnack, förutom lite småfraser här och där, utan det var betydligt mer en kort presentation av nästa låt och sedan ”one two three four”…
Det märks ganska tydligt att det är Steve Diggle som styr och ställer i bandet de övriga tre är mer statister på scen, vilket illustrerades perfekt när Steve drog ett litet solo och den andre gitarristen och basisten ställde sig vända mot trummisen och kompade under Bad Dreams. Publiken tände till ordentligt under klassiska Why Can’t I Touch It. Sedan fortsatte trycket med Destination Zero. Att sedan Steve hunnit fylla 70 märktes knappast i hans intensitet. Men efter Manchester Rain tog gruppen en kortare paus.
Promises började med Steve solo innan de andra fyllde in. De fortsatte med Poetic Machine Gun och sedan blev det lite nostalgi igen i form av Boredom, den mest kända låten från den ovannämnda debuten Spiral Scratch. Efter Times Up, även denna från Spiral Scratch blev det allsång o form av “Happy Birthday” då trummisen Danny Farrant firade sin födelsedag just idag. Efter detta korta mellanspel fortsatte det med både gamla och nya låtar som Chasing Rainbows och Ball and Chain.
Kvällen avslutades med Buzzcocks största hit Ever Fallen in Love (With Someone You Shouldn’t’ve), som även Fine Young Cannibals fick en hit med i mitten av 80-talet, Harmony in My Head och The Greatest of Them All.
Nu var väl inte Plan B helt utsålt denna kväll, med de som var där fick sig en minnesvärd kväll i sällskap av ett band som var med och formade punken. Samtidigt som de fick de stifta bekantskap med en ny generation av punk…
