Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Phil Lord och Christopher Miller
Skådespelare: Ryan Gosling, Sandra Hüller, James Ortiz, Lionel Boyce, Milana Vayntrub
Premiär: 2026-03-20
Betyg: 4
Det finns något sympatiskt i filmer som vågar göra vetenskap till huvudperson. Project Hail Mary, baserad på romanen av Andy Weir (mannen bakom The Martian och Artemis), är en sådan. Här är det inte muskler eller vapen som driver berättelsen framåt, utan rymdmatematik, logik och ren problemlösning, upplyftande för alla som läste matte B i gymnasiet, när uträkningarna peppras fram likt Gene Krupas trioler.
Vi kastas rakt in i en ganska udda premiss: en lätt stökig lågstadielärare, Ryland Grace, spelad av Ryan Gosling, vaknar upp ensam i en rymdsond. Resten av besättningen är död. Han befinner sig ljusår från jorden, utan minne av hur han hamnat där. Sakta men säkert rullas minnet tillbaka, och det visar sig att uppdraget är lika enkelt som det är hopplöst: Detta är resa utan returbiljett, att rädda solen från en energislukande mikroorganism som håller på att släcka den och därmed rädda hela mänskligheten från att frysa ihjäl.
Det här är klassisk Andy Weir: vetenskapen är inte dekoration, den är själva motorn. Precis som i The Martian handlar det inte om att slåss mot en fiende, utan om att räkna ut saker i tid. Det är mycket matte. Mycket resonemang och det är just där filmen drar en tydlig linje: antingen är du med på det, eller så tappar du intresset.
Här finns de auktoritära rösterna, militärer som handhar, övervakar och beslutar men också en viss form av humanism. Som när de står uppradade bakom säkerhetsglaset i laboratoriet och i princip somnar av tristess medan Grace (Gosling) far runt med sina utdragna experiment i ren eufori.
Men det som verkligen lyfter filmen från att vara “ännu en smart rymdfilm” är mötet med Rocky. En utomjording från ett helt annat stjärnsystem, på exakt samma uppdrag: att rädda sin egen planet från samma hot. Plötsligt blir filmen något annat. Inte bara en berättelse om överlevnad, utan om samarbete. Om att våra problem kanske inte är så unika som vi tror.
Rocky fungerar nästan som en spegelbild av Grace, två varelser, helt olika biologiskt, men förenade i samma desperation. Det finns något oväntat varmt i deras relation, något som gör att filmen landar i något mer än bara spektakulär sci-fi. Det blir en slags lågmäld buddyfilm i rymden, vilket låter märkligt, men fungerar förvånansvärt bra. Sen är det alltid intressant att se hur filmskapare föreställer sig en utomjording, en kreativ utmaning i klass med pressen på ett James Bond-team att leverera ännu ett nyskapande intro.
Det lyckas regissörsduon Phil Lord och Christopher Miller med. Kända för The Lego Movie och Spider-Man: Into the Spider-Verse hade de tidigt siktet inställt på Ryan Gosling, och det märks. Han spelar inte hjälte i klassisk mening, snarare en motvillig sådan. En person som egentligen inte vill vara där, som vet att uppdraget är en enkelbiljett, men som ändå gör jobbet. Det ger filmen en tyngd som hade gått förlorad med en mer självsäker protagonist.
Eva Stratt (Sandra Hüller), kvinnan som leder projektet från jorden, bidrar med en återhållsam och auktoritär energi. Det är hon som väljer ut astronauterna – A-teamet och reservteamet – som ska ge sitt liv för mänskligheten, något de nästan står på kö för att göra. Dock inte Ryland Grace. Det är något med det där kontrollerade, nästan kliniska uttrycket som fungerar väldigt bra i en berättelse där någon faktiskt måste fatta de stora, obekväma besluten. I vissa scener känns det nästan som att Stratt och Grace borde göra resan tillsammans, vilket är ett tecken på fungerande kemi.
Visuellt är filmen precis så storslagen som man kan förvänta sig. Rymden, skeppen, energiflödena och de fantastiskt kreativa idéerna som går att fullända i detta forum. Allt är gjort för att upplevas på den stora duken. Även detaljer som att studions logotyper i eftertexterna är utformade som astronauters “mission patches” visar att det finns en lekfullhet och omsorg i produktionen. (Vore intressant att veta hur mycket studion tillåter man leker med deras signum?)
Samtidigt finns det skavanker. Språkbarriären mellan människa och utomjording löses lite väl smidigt, och vissa logiska genvägar tas längs vägen. Men det är också priset för att hålla tempot uppe, och det är svårt att vara alltför hård när helheten fungerar så pass bra.
I grunden är det här en film om något ganska enkelt: att försöka lösa ett omöjligt problem, trots att oddsen är usla. Men också om insikten att man kanske inte behöver göra det ensam.
Och det är nog just där filmen träffar rätt.
