Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Josh Safdie
Skådespelare: Timothée Chalamet, Gwyneth Paltrow, Kevin O´ Leary, Tyler Okonma, Abel Ferrara
Premiär: 2026-02-6
Betyg: 5
Timothée Chalamet rörde sig ganska nyligen i 60-talets New York med gitarren slängd över axeln, man riktigt kände den blöta asfalten och trycket från spetsen av blyertspenna mot sånghäftet. A Complete Unknown var ett rollval som lika mycket handlade om precision som självförtroende. Nästan sömlöst kliver han nu vidare bakåt i filmsetet. Från folkrockens genombrott till efterkrigstidens Brooklyn, från ett decennium till ett annat, utan att tappa närvaro eller nerv.
I Marty Supreme är 1950-talets New York råare, smutsigare, mer cyniskt och betydligt mindre romantiskt. Det här är en fartfylld film, men inte för den som mäter tempo i klipprytm eller explosioner. Farten sitter i huvudpersonens rastlöshet, i hans självbedrägeri och oförmåga att stanna upp.
Vi följer den unge pingistalangen Marty Mauser, fast mellan ett liv som damskoförsäljare i Brooklyn och en grandios idé om sig själv: att bli världsetta i en sport som USA knappt vet existerar. En dröm lika mycket driven av begåvning som av högmod.
Filmen är minutiöst producerad. Allt sitter. Från tidsanda och miljöer till detaljer som den typiska New York-accenten hos poliser som inte tackar nej till en dusör eller två för att dryga ut pensionskassan.
Josh Safdie (regi) och manus tillsammans med Ronald Bronstein bygger ett rått, nervigt och högst levande efterkrigs-USA, ett samhälle präglat av segerns självbild, men också av moraliska gråzoner.
Timothée Chalamet gör en kompromisslös tolkning av Marty Mauser. Marty drivs av hybris, är beräknande, konsekvenslös och ofta direkt osympatisk. Han utnyttjar människor, lever helt i nuet och rättfärdigar sina handlingar med sin egen självbild. Det är svårt att tycka om honom men omöjligt att slita blicken från honom. Bakslaget blir som tydligast när rollerna plötsligt vänds och han själv reduceras till clown under Harlem Globetrotters världsturné.
Hans talang inom pingis är närmast absurd. Han spelar fenomenalt, och just därför blir kontrasten tydlig: i ett USA där “sofistikerade” sporter sällan får fäste saknar han både stöd och struktur. Marty vill bli sedd, beundrad och belönad, inte minst ekonomiskt, även om han gärna påstår att han gör det för att kunna “ta hand om” sin mor. I praktiken är det egot som styr varje beslut.
När Marty korsar vägar med företagsledaren Milton Rockwell vars pennföretag ser Japan som nästa stora marknad, anar han en möjlighet. Sponsring är fortfarande i sin linda, men Marty planterar idén om pingis som symbolisk bro mellan USA och Japan, i en tid då relationen länderna emellan fortfarande är laddad.
Att Rockwells fru råkar vara den betydligt äldre, före detta filmstjärnan Kay Stone (Gwyneth Paltrow) är knappast en detalj Marty förbiser. För honom är allt ett spel: affärer, relationer, begär. Vad skulle stoppa en man som Marty? Bara oflyt i allt han försöker sig på, nästan allt.
Precis som Sofia Coppola gjorde i Marie Antoinette (2006) används här ett medvetet anakronistiskt soundtrack. 80-talsmusiken speglar inte epoken, den speglar Marty. Hans självbild, hans drivkraft, hans hunger. Resultatet är en modern nerv i en historisk berättelse som annars hade riskerat att stelna. För mig blir det den perfekta kryddan i en rätt man inte serveras varje dag.
Det finns en scen, ett badkar, en skällande hund, som ingen kan värja sig mot. Utan att avslöja för mycket introduceras där, på ett närmast plågsamt effektivt sätt, en ny “karaktär”. Fyrbent, ja, men fullständigt oförglömlig. I Martys värld blir Moses, som hunden heter, dock mest en transportbiljett, vilket säger allt om honom som person. Ett tydligt exempel på Safdies förmåga att lägga till lager utan att behöva förklara dem.
Filmen är löst baserad på den verklige pingislegendaren, entertainern och hustlern Marty Reisman. Men detta är väldigt långt ifrån en klassisk sportbiografi. Det är ett karaktärsporträtt av ambition utan moralisk kompass, av den amerikanska efterkrigsdrömmen och av kostnaden för att leva helt utan konsekvenstänk när man sätter sig själv i första rummet.
Man lämnar upplevelsen både fascinerad och en aning obekväm. Och det är exakt så den ska kännas…som en Oscar eller två.
