Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Ric Roman Waugh
Skådespelare: Gerard Butler, Morena Baccarin, Roman Griffin Davis, Amber Rose Revah, Gordon Alexander
Premiär: 2026-01-28
Betyg: 2
Den senaste tiden har en ö varit i ropet mer än någon annan. Kan det möjligen bero på att uppföljaren till Greenland nu är här? Filmen som i titeln utlovade Grönland men i praktiken mest handlade om att ta sig till en flygplats. I första filmen utgjorde själva ön knappt två procent av handlingen. Resten var panik, trafikstockningar och Gerard Butler som sprang.
Nu är vi i alla fall där. Fem år efter att kometen Clarke tillintetgjorde cirka 70 procent av allt liv på jorden har mänsklighetens spillror byggt ett nytt liv i bunkrar under Grönlands is. Men självklart: inget paradis varar. Konstruktionen håller inte längre. Det knakar. Det läcker. Och John Garrity (Gerard Butler), som tydligen är världens mest plikttrogna pappa, måste återigen rädda sin familj.
Den här gången går färden mot Europa, närmare bestämt södra Frankrike, där kometens största krater på något sätt förvandlats till… Noaks ark i gropform, ett Edens lustgård i epicentrum.
Att denna krater, fem år efter ett planetförstörande nedslag, varken är radioaktiv, stormpinad, giftig eller vulkanisk, utan i stället ett spirande paradis, är en av filmens mer ambitiösa tankevurpor. Men visst, djurlivet blomstrar ju vid Tjernobyl. Och gillar man logiska luckor är det här rena mumma. De förökar sig dessutom under filmens gång.
Hela familjen med mamman Allison Garrity (Morena Baccarin) och sonen Nathan (Roman Griffin Davis) hoppar ner i en livbåt med varsin ryggsäck och plötsligt har alla ombord mat och vatten för en vecka. Detta efter att mänskligheten levt i bunkrar i fem år. De driver i dagar men tar sig fram ändå. Bensin, som i verkligheten bryts ner på mindre än ett år, är inget problem. Alla har vatten. Alla har mat. Alla har fläckfria lakan. Alla som lever “off the grid” har uppenbarligen tillgång till både tvättmedel, konserver och förstklassig textilvård. Världen må vara förstörd, men garderoben är klanderfri.
Filmen staplar faror på varandra: banditer, förlista människor, brist på resurser, halvdöda samhällen. Det är som ett zombielandskap, bara utan zombier och med betydligt sämre intern logik. Varje hinder känns mindre som konsekvens och mer som ett moment i ett datorspel.
Greenland 2: Migration vill vara ett mörkt överlevnadsepos, men blir oftare en checklista av katastrofer ihoplimmade av tillfälligheter och bekvämlighet. Den ersätter den första filmens relativt jordade spänning med eskalerande dillerier. Allt toppas med en avslutande monolog som vill få oss att förstå att vi ska uppskatta det vi har, och att oavsett hur mörkt det blir kan vi bygga något bättre.
Det hade kanske fungerat, om filmen själv hade trott på sina egna förutsättningar. I stället känns resan som en distanssträcka, igen. Samma rörelse. Ny kuliss.
Apokalyps? Absolut. Men mest på distans.
