Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Lynne Ramsay
Skådespelare: Jennifer Lawrence, Robert Pattinson, LaKeith Stanfield, Nick Nolte, Sissy Spacek
Premiär: 2025-01-23
Betyg: 2
Lynne Ramsays Die My Love vill skildra ett psykologiskt sönderfall. Resultatet är i stället en film som i första hand stöter bort.
Grace (Jennifer Lawrence), författare och nybliven mamma, bor isolerat i ett gammalt hus någonstans i Montana. Hon glider långsamt in i ett mentalt mörker, något som antyds bottna i förlossningsdepression. Hennes partner Jackson (Robert Pattinson) ser på, allt mer maktlös. Det är en i grunden stark och allvarlig utgångspunkt. Problemet är att filmen aldrig lyckas göra oss delaktiga i den.
Istället möts vi av ett medvetet smutsigt, white trash-estetiserat universum: djur som inte tas om hand, kylskåpsdörrar som står öppna, människor som kryper på golv, kroppar i ständigt affektladdade poser. Allt är rått, kladdigt, splittrat. Ramsay trycker konsekvent bort publiken, snarare än att dra in oss.
Die My Love är spretig. Den kopplar aldrig riktigt. Den känns mindre som ett psykologiskt drama och mer som ett segdraget experiment, likt en fri teatergrupp som bestämt sig för att måla en tavla med penseln instucken i ändalykten. Provokationen blir ett mål i sig.
Visst: Jennifer Lawrence är modig och fysiskt kompromisslös. Hon kastar sig in i rollen med total hängivenhet. Men när gestaltningen reduceras till ett konstant krypande, skrikande och destruktivt agerande, utan igenkänning, utan mänsklig förankring, uppstår inget band mellan karaktär och publik. Distansen mellan manus, skådespelare och åskådare blir för stor.
Och det är här filmen misslyckas på ett avgörande plan. Ska man skildra trauma, psykos eller förlossningsdepression måste publiken bjudas in. Man måste få fäste. Empati, identifikation eller åtminstone intellektuell nyfikenhet. Här uteblir allt detta. I stället väcks irritation. Trötthet. Motstånd. Grace blir inte en människa i kris, hon blir en jobbig figur man vill skaka om, snarare än förstå.
Det märks att Lynne Ramsay tar ut svängarna. Hon experimenterar, pressar, driver sina uttryck till det yttersta. Men det är också tydligt att hon målar in sig i ett hörn. När allt är extremt, blir inget längre verksamt. När allt är smuts, skrik och kropp, finns ingen kontrast kvar. Inget utrymme för publiken att andas, spegla sig eller kliva in.
Die My Love gör ett effektivt jobb men främst med att stöta bort. Det är en film som känns som om den är gjord för filmstöd och festivalprogram snarare än för mötet med en publik.
Ett långdraget, plågsamt experiment som lämnar efter sig mer irritation än insikt.
