LAURIE GILMORE : JULGRANSODLINGEN CHRISTMAS TREE – de tröttaste troperna utan variation

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Kira North är sur, arg, deprimerad och vill göra revolt mot allt och alla. Så hon flyttar till landet (trots att hon hatar landet) och köper en julgransodling (trots att hon inte kan någonting alls om jordbruk, skogsbruk eller rurala aktiviteter över huvud taget) och ska sälja in julstämning (trots att hon hatar julen). Det finns en del skapelser i olika romaner som verkar helt uppåt väggarna ologiska, och Kira North tar priset för mest ologiska och mest långsökta romanhjältinna i år. 

Att kalla boken för en Hallmark film i bokform är lite av en förolämpning mot Hallmark. De försöker åtminstone. Med målet att göra människor glada med bakgrundsmusikens filmiska motsvarighet och de ger jobb till Lacey Chabert (från riktiga Mean Girls, originalet) och andra gamla favoriter. It’s not all bad.

Det behöver inte vara tufft och nyttigt tuggmotstånd hela tiden. Men när man enbart tagit kärnan, de tröttaste troperna utan att ens variera dem det minsta lilla. Som en sur och bortskämd citygirl som flyttar till vischan, en generisk småstad någonstans i Amerika, och sedan skickar en lantlig kille för att rädda henne hela tiden medan hon gör bort sig … då är måttet rågat. Vare sig man bakar sötebröd eller surdegsbröd.
Och Kira North är världens suraste och mest osympatiska Grinch. Hela tiden. Så sur och hatar julen så mycket.

Killen ska vara så förstående och eftersom hon inte kan någonting om julgranar, eller något annat heller för den delen, så får han fixa allt.  Definitivt “saviour complex”. Ska det räddas, måste räddandet åtminstone alternera någon gång mellan varven, som i Holiday Ever After. En helt korkad och hjälplös tjej blir bara jobbig. 

Hantverkartropen kan vara alldeles okej, om det görs med finess, och om huvudpersonen till exempel renoverar en K-märkt herrgård och har en funktion i berättelsen. Här blir det bara löjligt.

Och ordval – eller översättning – understryker det löjliga. Prepositioner som saknas, syftningsfel, märkliga bisatser, och folk som “spinner” när de säger något. När hörde du förresten senast någon i verkliga livet använda uttryck som “diminutiv hockeyspelare”? Det betyder här alltså ett barn som åker skridsko på en allmän isrink. Inte en dvärg i NHL. 

Huvudpersonen kallas Peaches – alltså Persika – och bara det är idiotiskt, sedan kommer en massa andra idiotier på toppen av det. Är det någon människa som vill bli kallad för Persika? Förutom Prinsessan i Super Mario Bros.?

Sextio procent av boken är sexscener och utfyllnad. Vilket är ett billigt sätt att fylla ut sidorna, så att det blir tjockt nog för att häfta ihop en bok. Men det tillför inte handlingen något.

Kira och lantishantverkartropen velar om utifall de ska vara ihop, hon spinner och surar om vartannat, de åker skridsko bland diminutiva hockeyspelare och säljer en och annan julgran, medan Kira med jämna mellanrum återfaller i Grinch-mode och ska tillbaka till stan efter sitt one-night stand (som varar i mer än en natt) eller i alla fall efter julhelgen (det är bara en semesterromans) och läsaren har förstått långt innan huvudpersonerna att de kommer att bli ihop för en längre tid än en natt eller julhelgen innan sista punkten på sista sidan är satt.

På plussidan: Omslaget är snyggt och hunden är gullig. Det finns en hund i boken också.