Klicka på bilden, för att se hela bilden
Kraftwerk kallas av många för en av syntmusikens urfädrar, men detta är väl en sanning med modifikation. Fast oavsett vilket, tillsammans med band som Can och Tangerine Dream skapade de begreppet “Krautrock”, som är syntmusik med en industriell och instrumental framtoning. Krautrocken blev således även en föregångare och inspirationskälla för syntpopens tillkomst i slutet av sjuttiotalet.
Själv upptäckte jag Kraftwerk i slutet av sjuttiotalet när de släppte singeln The Robots. Den fick mig sen att upptäcka band som Depeche Mode, Human League och Simple Minds långt innan de slog igenom. Här kan man lägga in en liten “fun fact”. En del av Kraftwerks låt Uranium samplades på New Orders Blue Monday. En annan Kraftwerk platta man kommer ihåg är som bekant den självlysande maxisingeln Neonlights. Kraftwerk blev även kända för att de tillverkade alla sina instrument själva.
Nu är det ju inte direkt originalsättningen som är ute och turnerar. Kraftwerk har bytt medlemmar ganska ofta. Redan i början hyrde grundarna av bandet, Ralf Hütter och Florian Schneider in andra musiker vid turnéer och skivinspelningar. Ralf och Florian fortsatte var den kreativa motorn i bandet. Numera står Ralf, som för övrigt fyller åttio nästa år, själv som gruppens ledare efter det att Florian lämnat jordelivet för fem år sedan.
Den tyska punktligheten fick sig en liten törn i sidan då de var hela sex minuter sena när det nästan tio minuter långa instrumentala introt kördes igång och pixlarna, föreställande de fyra medlemmarna, började röra på sig på videoskärmen. Detta kändes lite onödigt då konserten kunde ha börjat betydligt tidigare, det fanns ändå inte något förband.
När väl de fyra herrarna kom ut i sina självlysande dräkter körde de igång med ett dubbelmedley som började med Numbers och slutade med Fun To Compute. Därefter följde låtar som Spacelab, The Man-Machine, Autobahn, Computer Love, The Model och Neonlights. Och allt detta till en sprakande visuell show där musikerna står som fastfrusna vid sina fyra syntpulpetrar mitt på scen. Även de självlysande scenkläderna är väldigt visuella då de skiftar färg samtidigt som bilderna på videoskärmen ändras.
Som ni kanske redan förstått så fanns det inte en tillstymmelse till något mellansnack. Ibland kändes det ju som om det var fyra robotar som stod framme på scen och allt var förinspelat, men det är ju hela poängen eller hur? Turnén heter ju också väldigt passande The Multimedia Tour.
Kvartetten fortsatte därefter med den nyligen tillagda Metropolis för att sedan ganska oväntat köra en cover på den numera bortgångne japanske kompositören och vännen Ryūichi Sakamotos ledmotiv till Bowie-filmen Merry Christmas Mr Lawrence. Där och då var för övrigt första gången Ralf talade till publiken. Därefter blev det (anti)kärnkraftspropaganda med klassikern Radioactivity. En liten koppling var att nyss nämnda Sakamoto skrev en japansk text till låten 2012 för en välgörenhets gala för Fukushima-olyckan.
Ett medley med/från/om Tour de France följde så även ett dito från Trans Europe Express. Kvällen avslutades med ånyo ett medley som slutade med Musique Non Stop.
Men vad med min gamla favorit The Robots? Självklart dök den upp som enda extranummer. Sedan kan man tillägga att låtarna främst framfördes på tyska, men även de engelska stroferna dök upp här och där.
Slutligen för att nu runda av bör betonas att detta var en helt magisk upplevelse, både visuellt och musikaliskt. Tror att alla de 4.500 som löst biljett till det fullsatta KB Hallen är benägna att hålla med. Extra kul tyckte jag var att det var en ganska åldersblandad publik som var på plats ,och inte bara en åldrande skara 50- och 60-talister.
Klicka på valfri bild för att se bildspelet.
