WICKED FOR GOOD – en storslagen fantasysaga får sitt slut

Klicka på bilden, för att se hela bilden

(Film)frågor av typen ”Behöver man ha sett ”ettan” för att kunna se ”tvåan” sätts onekligen på sin spets i samband med premiären på veckans storfilm Wicked for Good. Varför? Jo, för yours truly är alltså en av de få(?) filmskribenter som alltjämt inte avnjutit förra årets monsterhit Wicked.

Vilket förstås utgör vissa utmaningar. Visserligen spelar detta tillkortakommande ingen avgörande roll för att få till en vettig recension när det gäller att bedöma skådespeleri, regi, foto och så vidare vid ett jämförelseperspektiv. I det avseendet funkar tanken på en recension ändå.

Däremot är det inte säkert att det är alldeles lätt att få till det när det gäller att få grepp om själva historien. Åtminstone inte när det handlar om renodlade fortsättningar, som inte är av typen fristående delar á la Dödligt vapen, Ett päron till farsa, Indiana Jones och liknande där en fristående historia alltid är tydligt uttalad.

Fast hur som helst, när Hollywood nu åter landar i Oz står ligger häxan själv, Elphaba risigt till. Motståndet mot den auktoritäre trollkarlen i självaste Jeff Goldblumes skepnad är inget hon hymlar med. Samtidigt har Elphabas före detta bästis Glinda blivit affischnamn för Oz positivitets-kampanj Godhet för alla. Tanken är att hon ska hjälpa och se till att hålla folket lugnt under en tid av oro där ifrågasättande av makten inte kommer utan konsekvenser.

Som om inte detta vore nog stundar sagobröllop inom kort mellan Glinda och stilige Prins Flyero. Frågan är dock om brudgummen är lika sugen på att knyta hymnens band som bruden. Osäkert. Å andra sidan skiftar Glinda snart fokus för att få Elphaba och trollkarlen att försonas. Hur det går? Tja, det går väl sådär om nu sanningen ska fram.

Ungefär så. Men Wicked for Good skyltar även med ett lite pikant triangeldrama, politiska paralleller till vår galna värld, antipatier mot de som ses som annorlunda med tillhörande fördomar och så vidare. Allt snyggt inbakat i helheten för att inte direkt störa det sagotjusiga.

Sedan kan jag kanske tycka att man försökt pressa in väl mycket mot slutet. Upplösningen känns aningen abrupt. Vilket kanske är förståeligt på sitt sätt eftersom man har den teatrala förlagan att gå efter, men varför då inte bara göra en längre film? Wicked var trots allt drygt tjugo minuter längre, så det är inte direkt så att regissören Jon M. Chu varit överdrivet ekonomisk i sitt berättande tidigare.

Fast med detta sagt är Wicked for Good likväl en ruskigt snygg skapelse. Den är storlagen, mäktig, ohejdat färgsprakande och lekfull samtidigt som man av allt att döma varit noga me att behandla ursprungshistorien med fingertoppskänsla. Vi talar således helt klart i termerna storslagen fantasysaga.

Så respekt för det.Samt några ytterligare skopor av samma respekt till skådespelarna. Alla på plats förtjänar beröm, inklusive Ariana Grande, Jonathan Beiley, Michelle Yeoh och inte minst Jeff Goldblum, i trollkarlsrollen. Sedan får alla ödmjukast ursäkta här, men i min bok är Cynthia Erivo i rollen som häxan den som gör störst och mest intryck och avrryck. Hennes rolltolkning utgör den perfekt avvägda mixen av sårbarhet, revanschlystnad och för all del också maktlöshet.