Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Mattias Johansson Skoglund
Skådespelare: Gizem Erdogan, Philop Oros, Lily Wahlsteen, Malin Levanon, Ayan Ahmed
Premiär: 2025-10-29
Betyg: 2
Det är mycket Mats Strandberg i år. Sent i våras kom hans nya roman Musan, därefter kom alldeles nyligen tv-serien Färjan, baserad på boken med samma namn, och nu är alltså filmatiseringen av Hemmet här. Sistnämnda har undertecknad för övrigt purfärskt i minnet, så det fanns all anledning att se fram emot premiären av detta tidiga verk.
Fast med detta sagt, så går det knappast att komma ifrån att det här rätt omgående visade sig vara en tämligen ansenlig besvikelse, och detta trots att Strandberg själv varit med och plitat ner manuset tillsammans med regissören Mattias Johansson Skoglund.
Men varför denna negativitet, undrar måhända vän av ordning. Vi kommer till det, men först lite om handlingen för den som av någon händelse inte läst den litterära förlagan.
Platsen är alltså ålderdomshemmet Tallskuggan, Skredsby en håla mitt i Sveriges ingenstans. Där ska snart kusliga händelser inträffa, men i handlingens centrum finner vi Joel, en loser som en gång i tiden lämnat landsbygden för att söka lyckan i Stockholm, men som istället fastnat i ett missbruk av både alkohol och droger, Nu är han dock tillbaka i barndomsbyn. Mamma Monika klarar sig inte längre på egen hand, så nu ska hon få hjälp med att flytta in och finna sig tillrätta på nämnda ålderdomshem.
På boendet arbetar nära ungdomsvännen Nina, hon som stannade kvar när Joel sade tack och hej till vischan. Hon fick ett ”normalt” liv och har arbetat i den lokala vårdsvängen under alla år. Fast i gengäld har tillvaron blivit trygg utan något att direkt oroa sig för med en stabil man som bonus.
Ungefär så. Men hur som helst, Tallskuggan är av allt att döma ett bra ställe, men snart börjar märkliga ting inträffa. Inte minst hittas inom kort en stor fettfläck på väggen i Monikas lägenhet. För övrigt samma typ av fettfläck Joel upptäckt hemma i hennes sovrum, i den gamla stugan där Joel och hans storebror Björn växte upp.
Fast det slutar inte där. Förstås. För plötsligt börjar den dokumenterat snälla Monika bli elak mot personalen i allmänhet och mot Nina i synnerhet. Hon pratar med en annan, skrämmande röst och vet saker som ingen annan än måltavlorna för hennes trakasserier borde känna till.
Det sägs förstås inte rätt ut, men Monika verkar besatt, och klimax kommer när hon plötsligt bryter armen på ett brutalt sätt. Samtidigt har flera av de andra åldringarna också börjat uppföra sig märkligt och irrationellt, och i slutänden får allt sitt klimax när Nina och Joel kokar ihop en plan för att driva ut det onda.
Låter det här spännande? Det borde det ha blivit. I alla fall på ett subtilt och smygande sätt. För det är så boken är upplagd. Dock är så inte fallet vad gäller filmen. Visst, det subtila och smygande finns här också, men på det hela taget har det här blivit alldeles för mjäkigt och faktiskt också lite trist.
Less is more, brukar det ju heta, men regissör Johansson Skoglund har betonat det första ordet i denna välbekanta fras än mer än vad boken gjorde, vilket lett till att helheten blivit både onödigt ospännande och väl mjäkig. Sedan, visst är Strandberg själv försiktig med att vräka på med högt thrillertempo och skräckeffekter i den litterära förlagan, men att som här – till exempel – slarva bort historiens klimax genom att bara låta allt vara över likt en kort rökpuff efter att trots allt ha byggt upp stämningen för något avsevärt större ter sig mest bara irriterande.
Sedan kan man undra varför så mycket av sidohistorierna om Joels och Ninas förflutna tillsammans – där finns en verbalt högljudd uppgörelse som gjort sig lysande på film, deras mörka familjehemligheter och åldringarnas personligheter skurits bort. Det är sådant som hade hjälpt skräckelementet på traven, och gjort helheten rent allmänt intressantare. Vad sedan gäller gamlingarna har många av dem dessutom helt sonika bara strukits. Synd, de adderade både humor och berörde.
Märkligt, får man väl säga. Och mycket riktigt vilar det också något minimalistiskt över hela anrättningen som knappast är till dess fördel. Men framförallt lever Hemmet inte upp till den dramatiska potential boken är i besittning av. Det hela ter sig för tunt, märkligt odramatiskt och alltför försiktigt och mesigt för sitt eget bästa.
