Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Originaltitel: Regretting You
Regi: Josh Boone
Skådespelare: Allison Williams, Mckenna Grace, Dave Franco, Mason Thames, Scott Eastwood
Premiär: 2025-10-24
Betyg: 2
Baserad på Colleen Hoovers roman med samma namn, hon som skrev Det slutar med oss kommer här Ångrar dig, denna gång regisserad av Josh Boone. Hoover står själv för manuset tillsammans med Susan McMartin, men någonstans mellan pappret och klippbordet har både nerv och trovärdighet gått vilse.
Filmen öppnar i klassiskt collage-format: sol, öl, sand, och överpumpade torsos på grabbarna med korta ben som springer barfota längs stranden. Sedan klipper vi 17 år framåt i tiden utan att någon verkar ha åldrats, förutom det ofödda barnet som nu blivit en 17-årig sammetsrebell med tonårsstrul i blicken och en joint i handen.
Allison Williams gör sitt bästa som Morgan, den neurotiskt perfekta mamman i villaidyllen med sjöutsikt, Volvo och välklippt gräsmatta. Dave Franco som Jonah, den nära vännen och blivande svågern pressar fram replikerna i en märkligt affekterad, väsande ton, som om han försökte kanalisera sin inre Dirty Harry, kanske för att imponera på sin motspelare Chris Grant (spelad av Scott Eastwood, Clintans son). Allt är tillrättalagt, tillputsat och kliniskt rent. Som en Hallmarkfilm på barnvänlig ecstacy.
Rollsättningen är teflontunn, dialogen på mjölkkartongsnivå, och varje scen känns som en reklamfilm för ett medelklassliv ingen egentligen vill ha. Där ordet utegångsförbud är lika vanligt begrepp som smörjan som antyder halloweens intåg på Dollarstore. Att de bor i vad som bäst kan beskrivas som Ödeköping gör inte saken bättre, det är samma Jysk-bänk utanför kyrkan som utanför huset. Budgeten måste ha varit lika tunn som manuset.
Enda livstecknet kommer från den unge Miller (spelas med visst hopp av Mason Thames) och hans farfar, spelad av Clancy Brown, den enda i ensemblen som faktiskt verkar ha levt ett liv och inte bara repeterat ett. Honom borde filmen egentligen handlat om, men även hans dialog blir en biprodukt och dessutom vill man se honom elak. Inte pluttgullig.
Ångrar dig försöker tala om sorg, kärlek och försoning men fastnar i sin egen sentimentalitet. Hoover må kunna trollbinda på bok, men på film blir resultatet en sirapsdränkt moralberättelse där alla gråter på kommando och ingen riktigt känns på riktigt.
Fantasin slår verkligheten, sa någon men här hade lite mer verklighet inte skadat.
