Klicka på bilden, för att se hela bilden
De danska hjältarna på hemmaplan. Det kan bara bli hur bra som helst, och förväntningarna blev knappast mindre när man kollade setlistan från Herning. Volbeats tre danska spelningar (varav två på Royal Arena) är starten på Europadelen av The Greatest Tour of All-turnén som började i Nordamerika i somras.
Turnén sjösattes givetvis för att promota senaste albumet God of Angels Trust från i våras. Plattan blev väl inte så framgångsrik som de senare plattorna. Kanske för att den var i avsaknad av ett starkt singelsläpp. Dessutom har det även skett lite personalförändringar i bandet. Sångaren och gitarristen Michael Poulsen och trummisen Jon Larsen samt även den relativt nye basisten Kaspar Boye Larsen är kvar.
Med andra ord är Volbeat en trio igen och gamle Anthrax-hjälten Rob Caggiano har inte fått någon värdig efterträdare. Istället har bandet hyrt in en extra gitarrist under turnén i form av Flemming C. Lund, som även lirade gitarr på en hel del spår på senaste plattan. Soundet har nog också förändrats lite efter Caggiano lämnade bandet 2023.
Innan Volbeat äntrade scenen fick två band äran att värma upp publiken. Först ut var Witch Fever, en punkig kvartett tjejer från Manchester. Hade bara lyssnat på dem som hastigast på Spotify innan konserten. Stilen var väl ganska mörk och gothisk och påminde lite om tidiga Siouxsie and the Banshees. Hursom, om inget annat var det mycket energifyllt. Sångerskan Amy Walpole verkade trivas på den stora scenen. Hon sprang fram och tillbaka på catwalken mest hela tiden. Kanske ett band för kommande Sweden Rock-festivaler.
Nästa band upp var brittiska Bush. Ett tag var de det nästa stora bandet och Nirvanas efterträdare men inget hände. Visst släppte de ett antal plattor och fick några hits men det stora genombrottet uteblev. Bandet fick nog mest uppmärksamhet när sångaren Gavin Rossdale gifte sig med No Doubts Gwen Stefani. Föga känt är väl att Gavin var en lovande fotbollsspelare, han provspelade bland annat för Chelsea innan han satsade på musiken. Bandet har väl inte gjort så mycket väsen av sig på senaste tiden så att de öppnade för Volbeat var lite av en överraskning.
Förvisso har Bush släppt fler plattor efter återföreningen 2010 än de släppte under “storhetstiden”. Senaste plattan, I Beat Loneliness, släpptes så sent som i juli i år. Detta album tillsammans med debuten Sixteen Stone dominerade kvällens setlista.
Det mest uppseendeväckande under spelningen var att Gavin, under More Than Machines, helt sonika lämnade scenen bara för att dyka upp på läktaren, mitt bland publiken, och promenera runt. Därefter hoppade han ner på golvet och fortsatte gå runt samtidigt som han sjöng låten. Wow, alltså. Har ju sett andra artister hoppa ut bland publiken för att springa runt men här tog Gavin verkligen tid på sig. Bandets största hit, Glycerine, dök upp mot slutet och framfördes solo av Gawin. Comedown avslutade setet.
Jag hade blivit väldigt förvånad om inte Bush dyker upp på Sweden Rock Festival nästa år då Gawin hintade om att ett antal festivaler var inbokade nästa sommar.
När väl Volbeatt äntrade scenen var det tonerna av The Devil’s Bleeding Crown därefter följde Lola Montez och publiken var igång sedan blev det lite Cash alltså Johnny Cash. Det började ju med att en akustisk gitarr sattes fram varpå Michael Paulsen körde igång med Ring of Fire som snart gick över i Sad Man’s Tongue.
Fallen tillhörde en av publikfavoriterna, och då blev det verkligen gung på golvet. En kul grej var att innan The Devil Rages On så sa Michael att han saknade crowdsurfare, och den som är först ut skulle belönas med en tisha. Det tog inte många sekunder innan en tjej flöt runt vid scenkanten… och, ja, hon fick sin tröja.
Tilläggas kan också att fanns lite luckor i publikhavet på läktaren fast det var lapp på luckan, dock var det fullsmockat på golvet, kanske hade folk smitit ner. En annan observation var att de hade roterat en del i setlistan från Herningspelningen.
Både gitarristen och basisten hade nog studerat Metallicas Robert Trujillo och hans scorpionstil… Dock var väl kvällens stora överraskning, likt spelningen i Herning, att Magtens Korridorers sångare, Johan Olsen, dök upp på scen och körde två låtar. Michael berättade att det var 20 år sedan de spelade in The Garden’s Tale och 10 år sedan de spelade in monsterhiten For Evigt och således borde det vara läge för ett nytt samarbete nästa år…
Kvällen avslutades som sig bör med Still Counting. Under denna låt bjöd bandet upp alla barn ur publiken. Och nej det blev inga extranummer. Det som vi bjudits på var fullt tillräckligt.
Tycker dock att det var lite bättre för tre år sedan när de spelade på Royal Arena. Kanske lite mer tryck i låtarna. Spelningarna var i stort sett lika långa men trots allt dansk dynamit så det förslår.
Kan ju också nämna att Volbeats frontfigur Michael Poulsen även har kommit igång med sitt sidoprojekt Asinhell, också de är starka kandidater till nästa års Sweden Rock.
Klicka på valfri bild för att se bildspelet.
