Klicka på bilden, för att se hela bilden
Tiden flyger verkligen. Året var 2015, och Dynazty agerade förband till självaste W.A.S.P på Moriskan här i Malmö. Redan då gjorde bandet intryck, men det skulle dröja till en fullsatt tältspelning på Sweden Rock 2023 som det där riktiga senkomna absoluta genombrottet kom för mig rent personligen.
Minns det hela som ett riktigt starkt gig med knockande kvaliteter, och nu ett decennium senare och nio album in i karriären tycker jag nog kvintetten är redo att ta ytterligare ett par kliv på karriärstegen. Sedan hör det till saken att bara det faktum att det knökfulla Babel var utsålt validera det påståendet.
Som bekant hör Dynazty till det gäng av melodiösa hårdrocksakter av svensk börd som under ett antal år översköljt världen med melodiösa ”gems” i överflöd. Till denna våg hör bland annat Eclipse, H.e.a.t, Perfect Plan och kvällens support act Art Nation, men i sällskapet står Dynazty ut för sin tyngd och en mer metalorienterad ljudbild. Samtidigt är de minst lika melodiösa och i besittning av refränger som matchar det där, men de präglas också mer av en riffigare och tyngre rytmsektion.
Något som kom till uttryck mest hela tiden, och tonen sattes lika resolut som direkt denna afton med symphonic metaldoftande The Dark Delight, In the Arms of a Devil med tillhörande feta riff och Natural Born Killer, som var och nosade på power metal utan att nödvändigtvis gå hela vägen..
På samma sätt avslutade bandet med en annan låttrio, som inte gick av för hackor. Eller vad sägs om i tur och ordning hetsiga The Human Paradox, Devilry of Ecstacy – tala om metal med pophook och Heartless Madness. Sistnämnda med en refräng som gjord för att sjunga allsång till? You bet, väldigt catchy förstås. och den tanken hade bandet också.
Vilket jag verkligen kan förstå. Allsångsövningar finns med i programmet för att engagera, öka mysighetsfaktorn och skapa kontakt. Också är väl syftet att det ska vara kul. Fast det som är kul är nödvändigtvis inte alltid bra för showen som helhet. Därför gäller det att behandla detta med viss restriktivitet.
Vad jag försöker säga är att detta inslag blev en aning långdraget. Men okej, folk hängde på fint när det var dags för uppdelning av publiken för att se vilken sida som var duktigast på att sjunga ljudligast. Ni förstår säkert vad som avses, här.
Fast denna parantes i alla ära. Mellan öppningen och avrundningen av showen visades prov på god variation. I Waterfall intogs en tilltalande melankolisk ton som fastnade trots att tempot var relativt högt medan ett kort akustiskt medley avslutads med en ballad.
Sedan bör också påpekas att det inte vilken ballad som helst, utan Yours. Tala om powerballad! Ett givet paradnummer om ni frågar mig. Tillika en given topp 3-hit i USA 1987, och det intrycket förstärktes bara när låten elektrifierades och höjde tempot något halvvägs.
Här måste också påminnas om vilken j-vel Nils Mohlin är på att sjunga. Resurserna tycks outtömliga och känslan i rösten är enorm. Som alltid, får erkännas. Men låt oss för all del inte heller glömma bandet som gör allt möjligt. Det känns som inte bara tycks ha entusiasmen, attityden och viljan, de är också utmärkta musiker som levererar godset fullt ut. Är faktiskt imponerad, och då har jag ändå inget nämnts om själva låtsnickeriet.
Fortsättning följer. Ska bli spännande att se vad som händer härnäst med bandet. Men en from förhoppning är att de fortsätter klättra uppåt. Det kan de gott vara värda, och knocken till show på Babel denna fredagskväll fungerade som bekräftelse på varför.
