Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Jay Roach
Skådespelare: Olivia Colman, Benedict Cumberbatch, Kate McKinnon, Andy Samberg, Ncuti Gatwa
Premiär: 2025-09-05
Betyg: 4
Från regissören av tramserierna i Austin Powers-trilogin, Släkten är värst och nu senast riktigt starka Bombshell, om skandalen kring Fox News-skaparen Roger Ailes, kommer The Roses, löst baserad på en roman av Warren Adler. Men oavsett vilket, Roach är, får man väl säga, ett gott val av filmskapare. Denne rutinerade herre må oftast – förvisso med framgång – hållit sig inom PG-13-territoriet, men med The Rosesvisar han att han också kan förvalta material av det edgy och mörkt humoristiska slaget.
Sedan är det för all del så att det inte är första gången den här historien har filmatiserats. Redan 1989 regisserade och spelade Danny DeVito med i The War of the Roses. Med framgång, bör tilläggas. Minns denna film som såväl rolig som rapp och drastiskt konfrontativ.
Alla ni som likt undertecknad uppskattar att nörda ner er eller bara är tillräckligt gamla minns kanske The War of the Roses med Michael Douglas och Kathleen Turner som paret med grava äktenskapsproblem. I The Roses har dessa Hollywoodlegendarer bytats ut mot Benedict Cumberbatch och Olivia Colman, två excellenta skådespelare som nyttjar sitt ursprung och gör satir och humor av sin engelska tillknäppthet.
Varför valet fallit på dessa aktörer kan man bara spekulera i, men det vilar onekligen en viss brittisk ton över helheten som gett en fräschör som får denna nya version att både stå ut och stå på egna ben gentemot föregångaren. Därmed vore det inte heller rättvist att kalla The Roses för en remake eftersom det i stort sett bara är själva ramverket som dessa båda filmer har gemensamt.
I handlingens centrum finner vi Theo och Ivy, två karriärister som verkar ha allt, inklusive två välartade barn och ett tjusigt hem. De ser sig också som två jämställda parter med lika stor rätt att förverkliga sina drömmar.
Så när Ivy berättar att hon vill flytta till USA och starta sin egen restaurangrörelse hänger maken på. Därefter hoppar handlingen raskt till Mendocino i Kalifornien ett decennium senare. Vid det laget har paret blivit de där lyckliga tvåbarnsföräldrarna, som beskrivs här ovan, men det är Theo som är stjärnan i familjen. Hans visionära arkitektur är en hit medan inte en kotte hittar till Ivys hummerresturang vid den vackra kaliforniska kustlinjen.
Men saker ska snart komma att förändras, och allt har med en storm att göra. För när blixten slår ner i Theos häftiga, men fragila sjöfartsmuseum leder samma oväder som av en händelse massor av folk till Ivys restaurang, däribland en inflytelserik tidiningskritiker, som skriver en översvallande recension.
Ungefär samtidigt försöker Theo förgäves hindra att folk filmar när ”hans” museum kollapsar fullständigt. Klippet där arkitekten förgäves vrålar på folk att lägga av att filma blir vitalt och förlöjligat. Inte konstigt att han får sparken och blir såväl paria i branschen som driftkucku hos vanligt folk på en och samma gång.
Vid det laget är Theo tillintetgjord, men han går i slutänden med på att ta hand om livet på hemmaplan med barnen i fokus Något han går in för med liv och lust. Han blir Mr. Mom, för att nu travestera en tidig film me Michael Keaton.
Målet verkar vara att göra dem till fysiska praktexemplar. Samtidigt expanderar Ivys restaurangrörelse så till den grad att man kan beteckna det hela som ett imperium.
Det är upplagt för idel negativa känslor med andra ord. Typ svartsjuka, missunnsamhet, avundsjuka och frustration. Denna toxiska situation resulterar i ett antal sanslösa scener model over the top. Kronjuvelen bland dessa får väl sägas vara ett helsjukt uppträde i samband med en middagsbjudning med vänner och nära arbetskamrater. Det är elakt, vasst och hämningslöst, och själva upplösningen ligger inte långt efter i vansinnig urspårning. Eller mörker för den delen.
Men hur är det med kärleken då. Jovars. relativt tidigt i filmen betonas att paret bygger sitt liv på gemensamma icke-dammiga värderingar där jämlikhet och kommunikation sätts i högsätet. För att inte hamna snett och tappa bort varandra. Men ändå, på ett visst stadium har distansen blivit för stor, och då ska det sättas ord på antipatierna. Något de båda manusförfattarna har gjort med liv och lust och ett helt artilleri av elakheter.
Eller vad sägs om repliker som ”Du är ett bottenlöst hål av behov” (Ivy) och ”Du bygger upp ett imperium av egennytta” (Theo)?
Kommentarer överflödiga, får man väl säga. Men det finns fortfarande mer gott att säga om The Roses. Som att det här är en komedi för vuxna som innehåller en hel del både träffsäkra och tänkvärda repliker under speltidens gång. Men särskilt positiva vibbar sänder inte The Roses ut. Det här är en ren och skär feel bad-film. Något den varken sticker under stol med eller ursäktar sig för.
