Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Darren Aronofsky
Skådespelare: Austin Butler, Regina King, Zoe Kravitz, Matt Smith, Liev Schreiber, Vincent D´Onofrio
Premiär: 2025-08-29
BETYG: 4
Det här såg jag inte komma. Darren Aronofsky, auteuren bakom sådant som Requiem for a Dream, bibeläventyret Noah och The Whale har gjort en skönt stilmedveten actionthriller av det tämligen utflippade slaget. Antar det är en klyscha att hävda att ekon från både Guy Ritchie och Quentin Tarantino kan märkas, men det är likväl ett faktum att så är fallet. Inte minst är det hårt brutalt och ja, hårdkokt så det förslår.
Därmed inte sagt att regissören direkt kopierat, det behöver han liksom inte. Visionerna finns där alltid ändå. Till och mer i sådant som det överlastade effektsökeriet Mother.
Fast man kan väl utan problem hävda att han gjort sin version av den här typen av film. Bildspråket är nervigt, hetsigt och fräckt på ett sätt som ger ett uppenbart liv åt helheten på samma sätt som de ruffiga miljöerna ger gritty realism.
Alltmedan historien mitt i sitt hyfsat välbekanta upplägg har tydligt fängslande kvaliteter, bör tilläggas. Så ja, det är rätt lätt att vara positivt inställd till Caught Stealing, en skapelse som är baserad på manusförfattaren Charlie Hustons egen bok med samma titel. Tydligen är han känd för att skriva om kantstötta människor som trasslar till det för sig, och den här historien är inget undantag i sammanhanget.
I handlingens sena 90-talscentrum finner vi Hank. Han är en lantis som hamnat i New York efter att ha saboterat sin löftesrika basebollkarriär i en onödig bilolycka där hans bäste kompis till råga på allt avlidit. I det stora äpplet har väl inte saker blivit som det var tänkt. Han försörjer sig som bartender på en sliten bar och bor i ett sunkigt område med den aggressive och ständigt svärande punkaren Russ som granne.
Russ är inte att leka med, så Hank går påhejad av sin coola flickvän motvilligt med på att ta hand om hans katt inför en resa hem till England för att begrava sin far. Det skulle han inte ha gjort. För det sedan dröjer det inte länge förrän två synnerligen brutala ryssar kommer och misshandlar honom grundligt för en utkastad allmän fråga om vad de egentligen gör där i hans trapp.
Dagen slutar därför medvetslös på sjukhus där Hank så småningom efter sitt uppvaknande får reda på att ena njuren är sprucken. Illa, illa, och inte nog med att misshandeln resulterat i en tydlig dom som går ut på att sponken ska lämnas därhän i fortsättningen. Vår ofrivillige hjälte blir bara mer och mer insyltad i något han inte kan greppa.
Fast samtidigt kontaktar han på ett tämligen tidigt stadium polisen. Hank är trots allt ingen hjälte, bara en vanlig hygglig kille från USA:s heartland med brustna (baseboll)drömmar. Men det hjälper inte. Den ryska duon fortsätter jag honom för något som ska visa sig vara en nyckel. En nyckel som var i kattlådan Russ kisse gör sina behov i.
Som om inte detta vore nog blandar sig även de hasidiska bröderna Lipa och Shmully in i leken. De befinner sig på toppen i hierarkin och är grymmast av dem alla. I alla fall enligt polisdeckaren Roman. Men vad ingen räknar med är att Hank till slut får nog, mildrar sin rädsla och tuffar till sig.
Mer ska inte avslöjas om handlingen, men jag kan väl berätta så mycket som att långt ifrån allt är som det verkar. För trots att vi befinner oss på väl upptrampade filmiska territorier lyckas filmen ändå överraska, och då är det inte bara de twists som man bjuds på åsyftas. Bara en sådan sak.
Samtidigt kan skådespelarna vältra sig i udda karaktärer med uppenbar frihet. Vilket naturligtvis också bidrar till att lyfta helheten. På samma gång kan de i sin tur tacka sin lyckliga stjärna för att manuset faktiskt är så välskrivet. Dialogen rapp och rolig utan att för det skull låta det särskilt ansträngd.
Vad mer? Jo, Austin Butler gör en alldeles utmärkt straight man. bland alla konstiga typer Sårbar, sympatisk och trovärdigt smått naiv, och därmed också lätt att gilla och sympatisera med.
