Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: James Gunn
Skådespelare: David Corenswet, Nicholas Hoult, Rachel Brosnahan, Nathan Fillon, Isabela Merced
Premiär: 2025-07-11
Betyg: 4
Varför gör man en ny Superman-film? Jo, för att varje generation förtjänar att åter charmas av magin. Av killen från Kansas med ögon som ser genom stål men ett hjärta som klappar för mänskligheten. Den gudalike som inte svävar ovanför oss, utan stannar kvar för att hjälpa.
James Gunn, som både skrivit och regisserat filmen, visste exakt varför han ville ta sig an denna ikon: “Jag vill göra en film där det inte är cynism som driver berättelsen – utan medkänsla.”
Och det är med just den tonen han blåser nytt liv i Stålmannen. Superman (2025) är en emotionell reboot, ett hjärtslag i mantel. Gunn, som tidigare förvandlade Guardians of the Galaxy från udda rymdprojekt till känslosam franchise, gör det samma med världens mest ikoniska hjälte, den här gången med en hund, en kusin och en punkig moral.
Clark Kent, med risk för att spoila överraskningen: Stålmannens jordiska namn, försöker inte bara förena sitt kryptoniska arv med sin mänskliga uppväxt. Han gör det i en värld som inte längre tror på ideal. Sanning, rättvisa och det mänskliga sättet att leva känns passé. Runt honom ruvar metamänniskor, monster, mutanter och makthungriga människor. Mitt i detta står Superman. Stark nog att utplåna hoten men ödmjuk nog att fråga först.
Clark Kent, reportern, bondsonen, kryptoniern, försöker förena sitt utomjordiska arv med sin mänskliga uppväxt. Som symbol för sanning, rättvisa och det mänskliga sättet hamnar han snabbt i en värld där dessa värden känns hopplöst föråldrade.
Jorden är inte längre en plats endast för människor. Det är en värld som håller på att implodera under sin egen rädsla. Vissa gömmer sig. Andra griper efter makten. Och mitt i allt detta står han kvar. Inte för han måste. Utan för att han tror.
David Corenswet är precis den Superman vår tid kräver. Visst, han har fysiken och den klassiska profilen, den markerade käklinjen och de karismatiska dragen, men det är något i blicken, något snällt, nästan naivt som bär honom längre än alla enorma CGI-effekter som filmen späckas med.
Han är en punkare i röd cape. För vad är mer rebelliskt i vår tid än att faktiskt tro på människor? Han är övermänsklig, ja, men också överraskande mänsklig. En hjälte som vill väl, trots att världen inte alltid gör det.
För motstånd saknas inte. Zlatko Burić spelar Vasil Ghurkos, en maktfullkomlig ledare, en tydlig blinkning till Viktor Orbán. Han är en skuggfigur i kulisserna, men hans närvaro genomsyrar hela berättelsen.
Burićs galna auktoritet känns minst sagt aktuell, och i håret fladdrar en varning som inte går obemärkt förbi. På samma sida står förstås Lex Luthor, spelad med kylig precision av Nicholas Hoult.
Hoult, en gång den blyge pojken i About a Boy, har vuxit till en nyanserad skådespelare med stark karaktärsnärvaro. Hans Luthor är rakbladsvass, kontrollerad, farlig, helt enkelt trovärdig, men med ögon som ständigt avslöjar att någonting håller på att spricka. Han har aldrig varit bättre.
Som sig bör dyker Jor-El upp, fadern från Krypton. Bradley Cooper i holografisk gestaltning med väldigt lågmäld närvaro. Det är en stillsam och snabbt övergående tolkning, långt från tidigare storslagna versioner. Här är fadern inte en allvetande rymdpatriark, utan snarare en trött men kärleksfull viskning från en förlorad värld. Kanske lite väl kort, men tillräcklig för att bära med sig en obligatorisk känsla.
Och vad vore Clark utan sin Lois Lane? Rachel Brosnahan gör henne vass, driven, stabil. Men relationen med Superman får aldrig riktigt den nerv man hoppats på. När han visar sina sprickor, svarar hon med professionellt avstånd.
Hon håller ihop, men kanske för mycket. Och det lämnar något ouppklarat. Vi når aldrig hennes inre; det är hennes penna som är hennes mantel. En ogenomträngbar sådan. Synd, kan man tycka.
Men detta är James Gunns film, och det betyder att djur är viktiga. Krypto, Supermans hund, är en stjärna i egen mantel. Han flankeras av ekorrar, katter och andra fyrbenta ögonblick, som aldrig blir sötsliskiga, bara mänskliga. Tillsammans med en guldkantad “S”-symbol på bröstet, en blinkning till 30- och 40-talets Superman binds tradition och lekfullhet samman på ett charmigt sätt.
Visst, John Williams ikoniska tema har sin självklara plats – pampigt, tidlöst och majestätiskt. Men filmen överraskar också med oväntade musikaliska inslag som ger berättelsen nya dimensioner. Det är just denna mix som lyfter helheten och höjer betyget rejält. Filmen rör sig mellan episka stråkar och… Teddybears.
Jajamän, Joakim och Klas Åhlund dyker upp i soundtracket, och det gör något märkligt med filmen: det gör den levande. Och det funkar. Det är oväntat, men aldrig ironiskt. Superman är inte cool i klassisk mening. Han är snäll. Och det är just det som gör honom cool igen. He is a punk rocker.
Och precis när man tror att filmen är slut…dyker hon upp. Kusinen från landet. Snacka om meta. Milly Alcock, känd från House of the Dragon, gör en kort men tongivande entré mot slutet. Hon säger inte mycket men hon behöver inte. Hennes närvaro är en försiktig dörr på glänt till nästa kapitel. Ett tydligt löfte om att Gunns Superman-universum bara har börjat.
Superman (2025) är mer än ännu en superhjältefilm. Den är varm, vågad och vänlig ganska långt ifrån Zack Snyders Man of Steel från 2013. Men man bör komma ihåg att den nya generationen är mer tv-spel än analog. Den visar att hjältemod inte alltid handlar om att slå hårdast, utan om att stå kvar när det blåser. Superman må kunna förinta planeter, men här känns han mest som någon man skulle vilja ta en kaffe med. Eller som Homer Simpson sa: “I’m not normally a praying man, but if you’re up there… please save me, Superman.”
Gunn vet att en ikon inte släcks med sista scenen. Stanna tills ljuset tänds det är där punchlinen finns. En sista blinkning. En sista idé. En sista mänsklig suck från en övermänsklig hjälte.
