Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Zach Lipovsky och Adam B. Stein
Skådespelare: Kaitlyn Santa Juana, Teo Briones, Rya Kihlstedt, Richard Harmon, Owen Patrick Joyner
Premiär: 2025-05-16
Betyg: 2
Det är nu fjorton år sedan Final Destination 5, den förra filmen i serien, hade premiär. Jag letade upp- och läste mina recensioner av del fyra och fem. Sedan är det möjligt att jag recenserade de tre första i Helsingborgs Dagblad, det minns jag inte. Del tre släpptes visst direkt på DVD i Sverige.
Gott om fantasi är det ont om i Hollywood, därför få vi nu en sjätte film. För regin står Zach Liposky och Adam B Stein, Liposky har tidigare bland annat gjort Leprechaun: Origins och tillsammans har de gjort Kim Possible för Disney.
Samma handling upprepas gång på gång
Jag har aldrig sett om Final Destination-filmerna, inte en enda av dem. Jösses, det är 25 år sedan den första kom! Jag minns inte så mycket av dem, men i mina recensioner läser jag att det är samma handling som upprepas gång på gång: huvudpersonen får en vision om att en olycka kommer att döda en massa människor. Han eller hon lyckas avstyra olyckan, eller undkomma att dödas när olyckan sker.
Men – man kan inte lura Döden, man kan inte komma undan, Döden har ett schema att följa, man ska dö på utsatt tid. Om detta inte sker, ser Döden till att man stryker med senare – på de mest långsökta och bisarra sätt man kan tänka sig. I den första filmen överlevde huvudpersonen och hans vänner en flygplansolycka i vilken de var ämnade att dö, i den andra en massiv seriekrock på motorvägen, i den tredje spårar en bergochdalbana ur, och så vidare.
Plågas av återkommande mardrömmar
Final Destination: Bloodlines inleds på 1960-talet. En kille tar med sin flickvän Iris (Brec Bassinger) till ett nybyggt torn som ska invigas, i restaurangen högst upp festas det. Killen ska fria till Iris, Iris ska berätta att hon är gravid. Planerna går inte som planerat, eftersom en liten kille som kastar mynt från tornet sätter igång en händelsekedja – vilket leder till att en eldsvåda uppstår, golvet rämnar och alla dör.
Hopp till nutid. Kaitlyn Santa Juana spelar studenten Stefani, som plågas av återkommande mardrömmar. Hon kan aldrig sova, eftersom hon drömmer om Iris i det brinnande tornet. Hon misstänker att Iris är hennes knepiga mormor, som ingen sett på evigheter.
Stefani åker hem till sin dysfunktionella familj bestående av idioter. Hon vet att hon inte får fråga om Iris, men hon gör det ändå, och lyckas få reda på var Iris bor – Iris dog alltså inte i den där olyckan på 60-talet.
Förutsåg vad som skulle ske
Den gamla Iris, nu spelad av Gabrielle Rose, är skitkonstig och bor ensligt i ett fallfärdigt hus omgärdat av fällor och höga staket för att hålla Döden borta. Iris berättar att olyckan vi fick se i prologen var en vision, hon förutsåg vad som skulle ske. Hon och en liten pojke överlevde, men alla andra dog.
… Men det var meningen att Iris och fostret hon bar på inte skulle överleva. Barnet skulle inte födas. Därför måste alla släktingar i rakt nedstigande led dö på långsökta och bisarra sätt, eftersom de inte ska finnas.
Varför fortsätter det i generationer
… Förlåt? Va? Ähum … Är inte det här att tänja ganska rejält på de redan flummiga reglerna? Varför stoppade inte Döden bebisen direkt efter födseln? Varför fortsätter det i generationer decennier efter händelsen? Och förbannelsen sprids ju hela tiden, till nya barn, nya syskon, nya släktingar … Det är en sak om de som överlevde den faktiska olyckan måste dödas, men att sprida ut det över släkten i decennium efter decennium?
Är närmast en skräckkomedi
Jag tyckte förvisso att Final Destination: Bloodlines var rätt rolig emellanåt, det här är närmast en skräckkomedi, och jag skrattade flera gånger åt de kreativt långsökta dödsfallen och några sadistiska detaljer, jag gillade i synnerhet en scen där en kille trillar och får huvudet överkört med motorgräsklippare. Men – det här är för dumt. Handlingen är riktigt dum.
Ett större problem än dumheten, är det faktum att majoriteten av rollfigurerna är fruktansvärda människor. De är alla avskyvärda, osympatiska typer, med undantag för Stefani och kanske någon till. De här människorna förtjänar att råka illa ut.
Specialeffekterna i filmen är inget vidare – och det är gott om dem. Här finns några praktiska effekter, men majoriteten är datoranimerat och det ser verkligen datoranimerat ut, det är plastigt och övertygar inte. Blodet sprutar hejvilt, men det ser bara ut som datoranimerat splatter.
Jobbigt se utmärglad kultskådespelare
Final Destination: Bloodlines är tillägnad Tony Todd, som dog förra året. Han var med i de tidigare filmerna, i vilka han dök upp som en mystisk man som sa mystiska saker. Nu får vi veta vem mannen är. Todd var väldigt sjuk under inspelningen och har ser väldigt illa däran ut. Ärligt talat önskar jag att hans enda scen inte var med alls. Det är lite jobbigt att se denne mäktige kultskådespelare sitta där, utmärglad och skröplig. Jag laddade ner en pressbild från hans scen, men jag känner att jag inte vill publicera den.
