Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Jaques Audiard
Skådespelare: Zoe Saldaña, Karla Sofia Gascón, Selena Gomez, Adriana Paz, Edgar Ramirez
Land: Frankrike, Mexiko, Belgien
År: 2024
Genre: Brott, Drama, Musikal, Thriller
Längd: 132 minuter
Format: DVD, Blu-ray, VOD
Distributör: SF
Betyg: 3
Vissa filmer transenderar så många gränser. Emilia Pérez är en jättekonstig film som har gjort så många upprörda på så många sätt av så många anledningar. En musikal om massmord i Mexiko och en gangsterboss som byter kön och som likt Mrs. Doubtfire vill ha tillbaka sin familj … och så en skrupelfri advokat som gör vad som helst för pengar.
Filmen är skapad av en fransman, inspelad i studio i Frankrike (och med skattelättnader från Belgien), alla talar och sjunger på spanska (med varierad framgång och med spretiga accenter), det finns inga mexikanska skådespelare bland huvudrollsinnehavarna … och ett stort mexikanskt trauma används mest som pikant backdrop till en massa sång-och-dansnummer.
Alla hr blivit upprörda
Filmen predikar förlåtelse, huvudpersonen är en massmördare, samtidigt blev filmens huvudrollsinnehavare cancelled utan synbar chans till förlåtelse efter att elaka gamla inlägg på sociala medier grävts upp. Fasten your seatbelts. It’s a bumpy ride
Vilka har blivit upprörda? Givetvis alla Wicked-fans eftersom Emilia Pérez vann pris för Bästa musikal/komedi på Golden Globe galan. Visst är Wicked bättre. Visst är Cynthia Erivo bättre än alla i den här filmen. Musikaler med folk som sjunger och dansar lite spretigt och amatörmässigt är visserligen en trend, men det är inte en bra trend.
Smällkaramell får smäll
HBTQ-världen blev rosenrasande på grund av hur transpersoner – eller snarare en transperson -representeras i filmen. Huvudpersonens könsdysfori och sexualitet används för att ljuga och bedra omgivningen, vilket är ett bekant tema från förr …
En gång i tiden räckte det med att Tony Curtis och Jack Lemon satte på sig kvinnokläder och så var bedrägeriet på gång (tilläggas bör att Some Like It Hot fortfarande är en älskad queer-klassiker … vilket Emilia Pérez inte lär bli.)
Härnäst på listan kommer arga kulturaktivister i Mexiko. I den mån mexikaner i allmänhet har råd att bekymra sig över hur en fransman beskriver deras land och deras kultur så var många rosenrasande.
Regissören är fransman, titelpersonen spelas av en en spanjorska, Karla Sofía Gascón, och amerikanerna Zoe Saldaña och Selena Gomez talar och sjunger minst sagt mycket spretig spanska som täcker många olika geografiska områden i en och samma mening.
Emilia Pérez är en musikalisk smällkaramell som fått ordentligt med smäll.
Biroll eller huvudroll?
Och många blir nog förvånade att höra att Zoe Saldaña vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll. Det känns som om hon har huvudrollen, och det är henne vi följer i filmen.
Rita (Saldaña) är en skrupelfri advokat som just fått en man friad från mord på sin fru. Efter triumfen förs hon bort med en påse över huvudet … för att få ett nytt jobb. Hon anlitas av en kartellboss vid namn Juan ”Manitas” Del Monte (Gascón). Han berättar för Rita att han vill komma bort från sitt gamla liv – både sitt liv som man och sitt liv som kriminell droglord och massmördare. Han har nyligen utplånat en hel rivaliserande kartell. Han upplyser också Rita om att hennes föregångare misslyckades med sitt uppdrag.
Rita har alltså att välja mellan att lyckas och bli snuskigt rik eller att misslyckas och bli levande nedsänkt i cement alternativt styckad och matad till Manitas hundar. Något som tydligen hänt tidigare offer. När Rita flyger runt för länge i första klass och lever “det goda livet” blir hon mordhotad igen. Till sist hittar hon den perfekte läkaren – i Tel Aviv. Dana International nästa.
Snöiga Schweiz som fristad
Manitas familj ska Rita föra till Schweiz, där de kan leva ett liv i säkerhet, utan att bli mördade av rivaliserande kartellmedlemmar eller andra som är ute efter blodshämnd. Manitas fru verkar inte gilla det nya snöiga landet, men barnen blir snabbt förtjusta i att åka skidor.
Manitas dödförklaras på nationella och internationella nyhetssändningar, samtidigt som vi får se hen återuppstånden i ny skepnad och med ett nytt namn: Emilia Pérez.
Slutet gott, allting gott (förutom för alla de människor som Manitas torterat och mördat under sin långa och framstående karriär).
Emilia är en fri, anonym och lycklig kvinna utan något förflutet. Frugan fryser i Schweiz. Barnen älskar att åka skidor. Rita är ekonomiskt oberoende för all framtid och väljer att lämna Mexiko och bygga en karriär i London.
Fyra år senare i London …
Fyra år senare är Rita på en fin middag i London och en elegant kvinna tilltalar henne. Det visar sig att hon också är från Mexiko, vilket man inte kan ana på dialekterna. Det visar sig också att de har en gemensam bekant … Plötsligt inser Rita vem kvinnan är. Och vem hon var. Ritas första tanke är att hennes sista stund är kommen. Manitas var inte känd för att lämna överlevande för att vittna. Emilia är förmodligen likadan. De är ju samma person och har samma personlighet … eller?
Rita blir inte mördad. Hon får till uppgift att ta tillbaka frugan och barnen till Mexiko där Emilia ska låtsas vara Manitas kusin. Nu spårar det ur på riktigt.
Vi rör oss mot Mrs. Doubtfire land, ni minns, filmen där Robin Williams gjorde vad som helst för att få umgås med sina barn. Inklusive bli en nanny vid namn Mrs. Doubtfire.
Barnen är sura för att de måste lämna Schweiz, sina kompisar, sin skola och sin älskade skidåkning. När “faster” Emilia frågar vad barnen vill göra så vill de åka skidor. De får ett skidspel istället.
Den fånigaste sången någonsin
Precis som i Mrs. Doubtfire så räknar barnen ut vem Emilia är, hon luktar nämligen precis som pappa, detta är musikalens med råge sämsta och fånigaste sång – hur kombinerar man lukten Coca-Cola Light med citron med grus och damm? – men frugan har noll koll. Det är osannolikt att hon inte känner igen sin före detta make som hon varit tillsammans med sedan tonåren, även om hen nu har en ny skepnad så är mycket likadant. Inte bara doften av Coca-Cola, citron och grus och makadam.
Frugan tar upp relationen med en före detta älskare som hon hade ihop det med även när Manitas levde. Men hon lämnade aldrig äktenskapet. Eftersom ett flyktförsök hade varit lika med att bli uppspårad och styckad och matad till hundarna. Samma slut för henne själv och älskaren.
Emilia säger inte emot. Men det måste svida att höra att frugan stannade för att hon var rädd …Samtidigt skaffar Emilia en ny flickvän som spelas av en av få mexikanska skådespelare i anrättningen (Paz).
Avdelning för ologiska saker: Emilia och Rita blir bästa väninnor … Varför? Det tar tid att bli bästa vänner. Här går det osannolikt fort och allt vi har sett av deras relation är att Rita först varit rädd för att bli mördad av Manitas och sedan rädd för att bli mördad av Emilia. Det är inte en bra grund för att bli BFFs.
Svängigt hopkok
Hur som helst, det är massor av raffel och båg i ett svängigt hopkok av författaren Boris Razon. Regissören Jacques Audiard har står bakom operalibrettot och filmmanuset. Artisten Camille (som bland annat skrivit sånger till Ratatouille) har skrivit låtar till filmen. Vissa är bättre än andra. I en musikal ska ett musiknummer fördjupa storyn och ta den framåt. Många nummer här står i vägen för storyn och stoppar upp den.
Filmen skiftar ofta i tonläge mellan komedi och tragedi och actionrökare och satir och allt möjligt.
Förövare kommer i alla möjliga former
Karaktären Rita har fått två satirnummer – bland annat ett där hon klagar på sin uppstädarroll som advokat och bakom henne gnor en hel hög med rosaklädda lokalvårdare. I ett annat har Rita en röd kostym och sjunger vad hon verkligen tänker om alla höghönsen på välgörenhetsgalan och deras smutsiga pengar. Förövare kommer i alla möjliga former. Och Rita har varit både medberoende och medskyldig. En klassik “enabler”.
Rita är ofta iklädd kostym och i en scen blir hon tillfrågad om hon ska byta kön och bli kvinna. Hon är redan kvinna, född kvinna … Men hon är en “macho” kvinna. Hon måste vara det i den värld där hon verkar. Allt eftersom hon umgås med Emilia mer och mer blir Rita också mer och mer “feminin” i sin framtoning. Medvetet? Måste man vara på ett visst sätt för att vara kvinna? Går det inte att vara kvinnlig i grå machokostym?
Transkvinnan Gascón övertygande både som kartellboss och som Emilia – det hade varit lätt att säga att en internationell stjärna är född, vilket fynd!
En cancelkulturs berg-och-dalbana
Men vi vet ju hur det gick sedan. Skelett i Gascóns garderob grävdes upp – eller snarare gamla inlägg på sociala medier. De var vidriga, men inte lika vidriga som något av de dåd som närapå vem som helst av alla filmens karaktärer gör sig skyldiga till – och de ska alla förlåtas … ?
Snart tävlade alla inblandade i filmen om att distansera sig från Gascón. Hon trodde att Saldaña var hennes vän i verkligheten, precis som Emilia och Rita var på film. Det var de inte. Saldaña satsade allt på att vinna sin Oscar. Av 13 Oscarsnomineringar gick de flesta i stöpet.
Efter en lång tids förföljelse av en icke mediatränad person var det några kändisar som fick nog. Bland annat Antonio Banderas, som påpekade att han kommer från ett land där man kan göra fel men där det också finns förlåtelse.
Märklig symbolik
Under tiden hade Emilia Pérez blivit raderad på filmaffischer med hennes namn på och Gascón hade blivit avinbjuden till mängder av galor och evenemang. Till Oscarsgalan fick Gascón gå bakvägen. Som en märklig symbolik för hur transpersoner blivit osynliggjorda genom tiderna …
Man kan jämföra med när Kevin Hart förlorade att vara värd för Oscarsgalan när homofobiska skämt i det förflutna grävdes upp eller när James Gunn förlorade rätten att regissera Guardians of the Galaxy serien när gamla skämt om våldtäkt grävdes upp …
Relativa regler för diverse försyndelser
Men, undrar vän av ordning, Gunn fick väl regissera alla Guardians of the Galaxy filmerna och han fick väl bli övermufti för DC på köpet? Ja, det fick han. Alla Guardians – inklusive Saldaña- gick offentligt ut och stöttade Gunn. Vad man kan och får säga, och vad man kan och får komma undan med, det skiljer sig om man är en vit hetero man eller en transperson. Och det beror också på hur bra personen i stormens öga är på att göra en hel pudel så övertygande som möjligt.
Så till syvende och sist … kanske Emilia Pérez, denna spretiga, långsökta och ofta larviga film, också kan ses som en allegori över filmvärlden … det är fritt fram att kasta vem som helst under bussen, för folk som vill rädda sig själva och sina egna möjligheter på kuppen.
