Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Originaltitel: Hrafninn flygur
Engelsk titel: When the Raven Flies
Regi: Hrafn Gunnlaugsson
Skådespelare: Jakob Þór Einarsson, Edda Björgvinsdóttir, Heigi Skúlason, Gotti Sugudsarson, Flosi Ólafsson
Land: Island, Sverige
År: 1984
Genre: Action, Äventyr, Drama
Längd: 109 minuter
Distributör: Studio S Entertainment
Format: Blu-ray
Betyg: 3
1984 var det många som citerade repliken ”Thungur hnifur” (”tung kniv”) ur filmen Korpen flyger, även om de inte säkert sett själva filmen. Scenen med repliken dök upp flera gånger på TV; i Filmkrönikan och i andra program. Den isländske regissören Hrafn Gunnlaugsson var flitig gäst i media, där han fick prata om sin nya vikingafilm. Sergio Leone var ett namn som nämndes många gånger som Gunnlaugssons stora inspirationskälla – och i förlängningen nämndes förstås även Leones förebild Akira Kurosawa.
Jag såg inte Korpen flyger när den gick upp på bio 1984, men jag har ett vagt minne av att jag såg den vid något slags biovisning lite senare – kan den ha visats på Landskrona Filmstudio? Eller så hyrde jag den på video och minns helt fel. På TV visades den först 1989, såg jag den inte förrän då?
Opassande tvärflöjtsmusik
Nu, 41 år efter biopremiären, har jag för första gången sett om filmen, eftersom den nu finns ute i nyrestaurerad version på Blu-ray. Det enda jag mindes av filmen var repliken ”Thungur hnifur” och väldigt opassande tvärflöjtsmusik.
Korpen flyger visar sig vara lite märkligare än jag minns. Jag vet inte om jag hade sett någon av Sergio Leones westerns 1984, det är möjligt att jag sett någon. Spaghettiwesterns hade jag sett några stycken, den allra första hyrfilm jag såg, var De blodiga stövlarnas kulle
Mer lerig estetik än ökendamm
Slutscenerna i Korpen flyger har Hrafn Gunnlaugsson ogenerat stulit från Leones För en handfull dollar, filmens hjälte lyfter till och med på sin mantel på samma sätt Clint Eastwood kastar upp sin poncho över axlarna.
Dessförinnan liknar Korpen flyger mest en film av Sergio Corbucci – ett namn som inte nämndes 1984, eftersom filmjournalisterna sannolikt inte kände till Corbucci. Minns att till exempel Django från 1966 totalförbjöds i Sverige. Gunnlaugssons film har samma smutsiga, leriga estetik och ton som Corbuccis filmer, snarare än Leones ökendammiga filmer.
Action och våld utanför bild
Filmen inleds på Irland med några lätt förvirrande scener. En isländsk familj attackeras av den onde Thord (Helgi Skúlason) och hans slemma vikingar. Föräldrarnas dödas, dottern kidnappas, sonen Gestur kommer undan. Dessa dramatiska scener skildras mestadels med när- och halvbilder på ett mystiskt, klaustrofobiskt sätt. Jag fick nästan intrycket att man försöker dölja att det inte alls är Irland genom att inte visa omgivningarna. All action, allt våld, sker utanför bild, som om man inte hunnit koreografera striderna ordentligt och istället bara visar ansiktena på kombattanterna.
Ger igen på spektakulärt sätt
Därefter hoppar filmen tjugo år framåt i tiden. Gestur är nu vuxen och spelas av Jakob Þór Einarsson. Han anländer till Island för att hämnas. Han tänker även leta upp sin syster (nu spelad av Edda Björgvinsdóttir). Gestur letar upp de onda vikingarna, med hjälp av främst sina små kastknivar dödar han dem en i taget, någon tar han kål på med en tung kniv. Han arbetar sig fram till Thords gård. Handlingen är inspirerad av gamla isländska sagor, men det här skulle förstås även kunna vara en valfri western. Hjälten hämnas, saker går inte som planerat, hjälten torteras, hjälten repar sig och ger igen på ett spektakulärt sätt.
Fotografen som filmat eleganta porrfilmer
Den aningen klaustrofobiska känslan fortsätter genom större delen av filmen. Korpen flyger är förstås inspelad på plats på Island – men miljöerna utnyttjas sällan till fullo. Filmen är inte i Scope, utan det är vanlig vidfilm, det vill säga ungefär 16:9, och miljöerna ser ofta avklippta ut. De får mig att tänka på 80-talets italienska barbarfilmer. Actionscenerna fortsätter att bitvis förvirra genom att delvis ske utanför bild. Jag undrar varför.
Svenske Tony Forsberg stod för filmfotot. Han hade tidigare filmat Arne Mattssons Ljuvlig är sommarnatten, Vernon P Beckers sexkomedier Dagmars heta trosor och Champagnegalopp, Mac Ahlbergs eleganta porrfilmer Flossie, Justine och Juliette och Bel-Ami, Calvin Floyds skräckfilmer Victor Frankenstein och Ondskans värdshus, samt en av de snyggaste svenska filmer som någonsin gjorts: Picassos äventyr.
Låter som musik från inrökt jazzhörna
Sedan har vi den konstiga filmmusiken. Jag har fått veta att att det musikaliska temat är en isländsk visa från 1800-talet. Vid ett par, korta tillfällen spelas vad som låter som symfonisk musik, men oftast är det proggig tvärflöjtsmusik som hörs. Jazzflöjt. Och det är väldigt opassande.
Ennio Morricone lät sig inspireras av rock och pop till sina westernkompositioner, och använde sig av elgitarrer, men i fallet Korpen flyger låter det mest som om några skäggiga farbröder fått i uppdrag att skriva spännande musik och genast slagit sig ner i sin inrökta jazzhörna från 1971. Resultatet är besynnerligt, bild och ljud skär sig.
Desto mer färgstarka skurkar
Jakob Þór Einarsson är en rätt blek hjälte, han har ingen större utstrålning, han är småtrist – och här finns ingen som helst karaktärsutveckling. Filmens skurkar är desto mer färgstarka.
Jag tycker att Korpen flyger är hyfsad – inte mer. Filmen är långt ifrån det mästerverk en del hävdar att det är. Men! Redan i nästa film; Korpens skugga, hade Hrafn Gunnlagsson skärpt sig, och det ordentligt! Den filmen har också släppts på Blu-ray och recension kommer.
Korpen flyger har alltså restaurerats. Bilden är nu fullt acceptabel, tydligen har tidigare utgåvor varit under all kritik och beskurna till 4:3. Filmen ser fortfarande aningen ruffig ut, vilket jag antar beror på dels de jordiga miljöerna, men främst på Tony Forsbergs filmfoto. På ett par ställen i filmen, vid helbilder på miljöer, ser det under några sekunder ut som om ett svagt, knappt skönjbart rutmönster ligger över bilden.
Varför se filmen dubbad till engelska?
Som bonus på denna utgåva ligger en intervju från tidigt 2000-tal med Hrafn Gunnlaugsson, ett par trailers, och ett kommentarspår jag inte lyssnat på. Det går även att se filmen dubbad till engelska, varför man nu skulle vilja göra det. Isländska är ett intressant språk – det låter som om de pratar svenska, men som om man sitter i ett annat rum och hör dem genom väggen så att man inte begriper vad som sägs.
