Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Alex Garland och Ray Mendoza
Skådespelare: D´Pharaoh Woon-A-Tai, Will Poulter, Cosmo Jarvis, Joseph Quinn, Aaron Mackenzie
Premiär: 2025-05-02
Betyg: 2
Krig är helvete. Krig är meningslöst. Ser man Warfare får man även lära sig att krig är tråkigt. Warfare är en film från A24 med manus och regi av Alex Garland och Ray Mendoza; de har båda skrivit och regisserat. Filmen handlar om slaget om Ramadi i Irak 2006, där Navy SEAL-soldaten Ray Mendoza stred – i filmen spelas han av D’Pharaoh Woon-A-Tai.
Det här är en film som till större delen utspelar sig i realtid och vi kastas rakt in i handlingen utan att huvudpersonerna; en pluton amerikanska soldater, presenteras. Plutonen är ute på ett spaningsuppdrag, de tar sig in i ett hus med ett par lägenheter, de ser till att de skärrade människorna som bor där håller sig i skinnet, och så ligger de och spanar på huset mittemot.
När en stridsvagn anländer för att hämta upp plutonen går allting fel, de attackeras, stridsvagnen sprängs, några soldater dödas, och två blir svårt skadade. Soldaterna återvänder till lägenheten där de försöker sköta om de sårade och komma på ett nytt sätt att ta sig därifrån.
En orgie i söndertrasade kroppar
I stort sett hela filmen utspelar sig i det här huset. Inledningsvis ligger de och trycker och det händer ingenting under en lång stund. När helvetet brakar löst blir det en orgie i söndertrasade kroppar och män som skriker av smärta. Det är mycket som går fel för soldaterna. Ofta ger de intryck av att vara rejält klantiga.
Warfare bygger på soldaternas minnen av den här striden. Avsikten med filmen är säkert att visa hur otäckt, blodigt och meningslöst det är med krig – men som fallet ofta är med den här typen av realistiska krigsfilmer, har resultatet mest blivit tråkigt. Det finns inga överraskningar i filmen, det kommer inte som en överraskning att livet som soldat inte är heroiskt.
Åtminstone inte för mig som svensk, som inte uppfostrats till att se på USA:s armé som något slags stora hjältar. Det finns inga tydliga hjältar och fiender i den här filmen, eller i det här kriget, här finns inga självklara skurkar som måste bekämpas – som till exempel en samling onda nazister.
Som att börja titta på en TV-serie efter de första avsnitten
Eventuellt hade den här filmen blivit bättre om den berättats på ett mer traditionellt sätt, om den hade haft en ordentlig handling. Som det är nu känns det som att börja titta på en TV-serie efter att ha hoppat över de första avsnitten. Det är väldigt svårt att engagera sig, att bry sig, när inga av de medverkande presenteras. Dessutom känns det ibland som att sitta och titta på när någon annan spelar TV-spel, det är lite krigsspel över det här.
Videoklipp med de verkliga soldaterna
Det är intensivt, rått och blodigt – men något är fel när man sitter och gäspar åt de våldsamma händelserna. Jag satt och hade tråkigt.
Innan eftertexterna börjar rulla får vi se videoklipp med- och foton på de verkliga soldater som gestaltas av skådespelare i filmen. Den mest namnkunnige av de medverkande är nog Will Poulter, som känns igen på sina ögonbryn.
Jag har lite svårt att tänka mig att det finns en publik för den här filmen i Sverige.
