Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Ryan Coogler
Skådespelare: Michael B. Jordan, Hailee Steinfeld, Miles Caton, Jack O’ Connell, Wunmi Mosaku
Premiär: 2025-04-18
Betyg: 3
Ibland blir man lite ställd när man går på bio och ser en ny film. Konfunderad. Man undrar vad filmskaparna var ute efter, och om de lyckats med att förmedla detta. Sinners är en film som fick mig att undra.
För manus och regi står Ryan Googler, som tidigare gjort den utmärkta Creed, den trista Black Panther, och den olidliga Black Panther: Wakanda Forever. Nu har han gjort en skräckfilm. Och en gangsterfilm. Och ett drama om rasmotsättningar. Eller är det en komedi? Eller ska Sinners kanske klassas som musikal?
Gangsterbröder återvänder till sin hemstad
Michael B. Jordan ger sig på Jean-Claude van Dammes specialområde: han spelar tvillingar. Smoke och Stack, heter de. Det är mitten av 1930-talet och de två gangsterbröderna återvänder till sin lilla hemstad någonstans i Södern, efter att bland annat ha jobbat för Al Capone.
Smoke och Stack har gott om pengar och de köper ett gammalt sågverk av en gubbe som antagligen tillhör Ku Klux Klan. Klanen är fortfarande aktiv i trakterna. Tvillingarna tänker öppna något slags festlokal, en klubb, ett blueshak.
Skjuter folk de inte gillar
De går runt i stan och delar ut pengar till folk, de anlitar trevliga kineser för att måla skyltar till klubben, de pratar med den gamle bluesmunspelaren Delta Slim (Delroy Lindo), som tycker att brödernas kompis Sammie Moore, ”Preacherboy” (Miles Caton), som spelar gitarr, är alldeles för ung, och de vänslas med gamla flickvänner. De förvånas när little Mary (Hailee Steinfeld) hunnit bli vuxen medan de varit borta, hon verkar vara den enda vita person de känner. Bröderna passar även på att skjuta lite på folk de inte gillar.
Deras klubb öppnar och drar massor med folk – men kvällen kommer snart att spåra ur. Tre vita bonnläppar, vilka dessutom tillhör Ku Klux Klan, dyker upp vid entrén och ber om att bjudas in. De kan inte gå in om de inte blir inbjudna. Vad brukar det betyda? Jo, att de är vampyrer, förstås. De tre framför en glad trudelutt; sång och fiol, men de skickas iväg. De passar då på att bita- och vampyrisera lite fler människor, så att de kan återvända till klubben i större antal. Det blir fajting.
… Men vi får även ett antal sång- och dansnummer under filmens gång.
… Och jag undrar vad Ryan Coogler egentligen var ute efter. Vilken typ av film han ville göra. Resultatet är otroligt ojämnt och spretigt.
Beväpnad vampyrarmé dansar jigg
Här finns flera bra scener, några scener som är medvetet komiska, och en del av vampyrscenerna är riktigt bra; de är brutala och blodiga, det är mycket splatter och grejor, vampyrerna ser otäcka ut. Det är även överraskande mycket sex i filmen.
Men vid ett tillfälle samlas vampyrarmén beväpnad med fioler, de spelar irländsk folkmusik, och deras anförare sjunger och dansar jigg. Spelande den irländska sången marscherar de sedan mot tvillingarnas klubb – och det blir lite … fånigt. Ja, kanske mycket fånigt, till och med.
Samma misstag som i Den enfaldige mördaren
Vid ett annat tillfälle gör Coogler samma misstag som Hasse Alfredson gjorde i Den enfaldige mördaren, senare höll Hasse själv med om att det inte funkade – scenen mot slutet där den hämndlystne Sven går genom byn på 30-talet och plötsligt hamnar i moderna miljöer, i ett misslyckat försök att visa att filmens ämne fortfarande är aktuellt.
I Sinners dansas det för fullt inne på klubben, det är alltså 30-tal – och plötsligt dyker det upp moderna hiphopare på dansgolvet och en DJ spelar skivor. Moderna beats blandas in i 30-talsbluesen. Inte nog med det, afrikaner i traditionell dräkt, spelande på djungeltrummor, rör sig också på golvet. Detta funkar inte alls. Coogler var säkert ute efter något här, men det enda som händer är att man omedelbart slungas ut ur filmen berättelse.
Ofta rätt bra…men lite dålig också
Sinners är lång som ett ösregn, två timmar och 17 minuter, och den känns ännu längre, eftersom den aldrig slutar, känns det som – den är för ofokuserad och vet inte när den ska sätta punkt. Till slut visas eftertexterna – men dessa avbryts, och då fortsätter filmen med en lång scen som nog är närmare tio minuter.
Ludwig Göransson från Linköping står för filmmusiken och han var även en av filmens producenter. Hans hustru Serena, som är en amerikansk violinist, jobbade också med filmens musik.
Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på den här filmen. Filmfoto och effekter är bra, en del rollfigurer är bra, skådespelarna är förstås bra. Filmen är ofta rätt bra. Men sedan så … är den lite dålig också. Löjeväckande och ibland farligt nära kalkonfarmen. Jag sätter en trea, så kan ni lägga till- eller dra ifrån efter eget tycke och smak.
