Klicka på bilden, för att se hela bilden
Gamla synthjältar glöms inte bort i första taget. Tisdagens spelning i Danmarks Radios konsertsal hade varit utsåld i flera månader. Vilket betyder att drygt fyrtio år efter genombrottet med ex-Depeche Mode-medlemmen Vince Clark i duon Yazoo kan Alison Moyet alltjämt skörda frukterna av – den musikaliska – platsen där allt började.
Inte illa, förstås. Men sångerskan har förstås en god solokarriär att luta sig mot också. Från den tidiga popkarriären med albumen Alf och Raindancing via en tid av vokala gästspel hos indieband som Ocean Colour Scene och The Lightning Seeds och vidare till en comeback på egen hand med full kreativ kontroll i kölvattnet på millenieskiftet har den Essex-bördiga sångfågeln fortsatt hålla sig kvar i rampljuset.
Inte så tänd på tidigt slickat material
Och på tal om just full kontroll, så var det uppenbart denna afton att Moyet vill köra sitt race bortom de tidiga hitsingarna. Visst fanns såväl All Cried Out som Love Resurrection och Is This Love? på setlistan, men den mogna versionen i långsam lätt valstakt av sistnämnda skvallrade om att sångerskan inte är så tänd på den radiovänliga produktionen från då det begav sig.
Detta är för övrigt ett faktum. Minns än i dag när jag intervjuade Moyet långt senare och frågade henne om det tidiga materialet där hon berättade att produktionen från den tiden var för slickad i hennes smak, men att det var något som blev pådyvlad av dåvarande skivbolaget CBS.
Klassisk loungesångerska
Så här sisådär 35 år senare är det dessutom uppenbart att Moyet utvecklats till en vokalissa med en mer sofistikerad musikalisk framtoning. Kom att tänka på detta från första stund på Koncerthuset. Redan i inledande Fire var det inte direkt svårt att associera till en klassisk loungesångerska i en rökig klubb med viss intakt synthtendens, och den känslan återkom från och till hela tillställningen, och då inte minst i Such Small Ale och The Impervious Me, de två nyskrivna sångerna från förra årets album Key.
I nummer som dessa betonade sångerskan en slags vuxen känslosamhet fjärran från den popera hon så länge gått in för att fjärma sig ifrån.
Pur glädje vältra sig i blipp
Fast är det något Moyet aldrig riktigt lämnat, så är det synthrötterna. Och inte för att det märks på albumen i eget namn, men arvet som hon och Vince Clark skapade finns där för evigt. Ränderna går aldrig ur, och mycket riktigt vilade den en pur uppenbar glädje hos Moyet att få vältra sig i dessa välbekanta blippiga ljudbilder fullt ut. Hon och hennes två mannar bakom varsin klaviatur och laptop gick all in varje gång det vankades som mest nostalgi.
Om man sedan ska vara ärlig var det givet att publiken i den fullsatta salongen i hög utsträckning förväntade sig att få höra Yazoo-hitsen. Redan som fjärde nummer avverkades Nobody’s Diary, och uppskattningen var som sig bör precis så högljudd som man hade kunnat förvänta sig.
Låttrio gick inte att skoja bort
Knappt halvvägs kom sedan en fin likaledes trogen version av Only You. Stort jubel även här, naturligtvis, men så är det här också en utmärkt popsång. Det finns en anledning till att ett helt koppel kända namn också har spelat in den, däribland Selena Gomez, Enrique Iglesias, Kylie Minogue och Smokie.
Att klimax därefter skulle uppnås när extranumren avtäcktes var givet. En gedigen låttrio som Situation och tidigare nämnda Love Resurrection med Don’t Go som grädde på moset gick liksom inte att skoja bort. Här ställde sig publiken mer eller mindre mangrant upp och dansade till de kyliga rytmerna.
Eget material har gett kontinuitet
Inte konstigt att Moyet plockades fram sina största leenden här, med andra ord. Men jag tycker samtidigt hon ska ha i åtanke att det finns all anledning att även vara stolt över sin egen solokatalog. Visst, de gamla synthdängorna är störst, mest catchy och de mest flashiga i repertoaren, men det är det egna materialet som andas en egen personlighet och har gett denna sympatiska sångerska en välförtjänt lång karriär med kontinuitet.
Klicka på valfri bild för att se bildspelet.
