Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Originaltitel: Ma mère, Dieu et Sylvie Vartan
Regi: Ken Scott
Skådespelare: Leila Bekhti, Jonathan Cohen, Josèphine Japy, Sylvie Vartan, Jeanne Balibar
Betyg: 3
Vissa filmer träffar rakt i hjärtat, åtminstone siktar på att göra det. Det började med min mamma (eller som den heter på franska, Ma mère, Dieu et Sylvie Vartan) är en sådan film. Den siktar – men träffar den?
Berättelsen byggs upp som en varm och stundtals rörande skildring av den okuvliga kärleken mellan mor och son. Med en fin balans mellan humor och allvar utforskas gränsen mellan beskydd och kontroll, mellan en moders kamp och en sons längtan efter frihet.
Med klumpfot och en framtid av utmaningar
Regisserad av Ken Scott och baserad på Roland Perez självbiografi, tar filmen oss tillbaka till 1963. Scenografin fångar tidsepokens estetik med autenticitet, från miljöer och ideal till 60-talets mode, särskilt hos damerna. I denna värld föds en pojke med klumpfot och möter genast en framtid fylld av utmaningar. En diagnos som i omvärldens ögon stämplar honom som avvikande i en tid då fysisk olikhet betraktades som en social begränsning.
Men för hans mor är det aldrig ett nederlag, snarare en utmaning att övervinna. Det som andra ser som en katastrof blir för henne en kamp att vinna. Skola? Framtid? Möjligheter? Hon vägrar acceptera att något av detta skulle vara utom räckhåll för hennes son. Om det kräver att hon vänder upp och ner på hela världen, så får det vara så.
Filmen påminner oss om hur tiderna har förändrats. Idag finns större acceptans och bättre medicinska möjligheter, men här ser vi en tid då funktionsvariationer inte bara innebar fysiska hinder – de var ett stigma.
Två sidor av samma mynt
Det här är inte bara en historia om fysisk kamp och sociala barriärer, utan framför allt en berättelse om en mor som vägrar låta någon eller något sätta gränser för sin sons framtid. Mamman, spelad av Leïla Bekhti, står som en sköld mot omvärldens tvivel. Hennes styrka och beskyddande natur driver honom framåt, men skapar också en relation där kärlek och kontroll blir två sidor av samma mynt.
Hennes motto ”Prata inte med främlingar” må låta som en banal uppmaning, men i sammanhanget blir det en symbol för hennes ständiga vaksamhet. Hon navigerar en värld där läkare, lärare och myndigheter vill sätta ramar för hennes sons liv, men hon vägrar acceptera dem.
Hon tar alla strider, kämpar mot alla odds, och gör det med en sådan beslutsamhet att man som publik både beundrar och ifrågasätter henne. Hur långt kan en förälder gå innan den egna viljan tar över barnets? Det hela kunde lätt bli överdrivet, men Bekhti spelar modern med en balans och trovärdighet, vilket gör henne både älskvärd och frustrerande.
För att addera lite glamour kommer Sylvie Vartan in i bilden, en ikon i dubbel bemärkelse. Den legendariska franska sångerskan spelar en central roll, inte bara genom sin musik utan genom sin faktiska medverkan i filmen.
Stjärnan spelar sig själv
För huvudkaraktären Roland blir hon en ledstjärna, en symbol för en värld bortom hans mors skyddande famn. Under 60- och 70-talet var hon en av Frankrikes största stjärnor, och i filmen förkroppsligar hon den drömmarnas verklighet som lockar den unge Roland. Här kan han vara mer än sitt handikapp – här är han bara en pojke med stora ambitioner. Att Vartan spelar sig själv ger en extra dimension av autenticitet och nostalgi, särskilt för dem som minns hennes ikonstatus och hennes liv med Johnny Hallyday.
Öde eller moders vilja?
Filmen är lättsam på ytan, men ställer ändå de stora frågorna: Hur mycket av våra liv styr vi själva? Hur mycket avgörs av de val andra gör åt oss? Det började med min mamma skildrar en uppväxt där de stora besluten tycks vara tagna redan från början, men där kärlek, hängivenhet och drömmar ändå gör resan värd att följa.
Det är en berättelse om den eviga dragkampen mellan föräldrars omsorg och barns självständighet. Mamman i filmen är en hjälte, men också en gränslös kraft. Hon vill det bästa för sin son, men frågan blir till slut: Vem bestämmer vad som är bäst?
Som Rudyard Kipling skrev: ”Gud kan inte vara överallt, därför skapade han mödrarna.” Filmen tar fasta på detta och blir en emotionell, stundtals humoristisk hyllning till den villkorslösa kärleken mellan mor och barn.
Men någon större överraskning bjuds det inte på.
