SABRINA CARPENTER : SHORT N’ SWEET (Island) – cool, inte sällan bakåtlutad pop med humor

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Bättre sent än aldrig får man väl erkänna. För denna recension, alltså. Det var ju trots ett tag sedan nu. Som Sabrina Carpenter slog igenom. På allvar. Hårt. Med detta album. Utan någon synbar förvarning. Åtminstone inte i min bok. Men i sanningens namn kunde genombrottet mer än anas redan med 2022 års föregångare Emails I Can’t Stand, men det var alltså Short N’ Sweet som fick proppen att lossna fullständigt under sensommaren.

Albumet ifråga blev snabbt en världssensation, och lade inte minst beslag på förstaplaceringar i ett otal länder, däribland på tunga (musik)marknader som dem i Australien, Spanien, Storbritannien och USA.

Fick sin artistiska uppväxt hos Disney

Fast breaket kom förstås knappast över en natt. Carpenter släppte sitt första album Eyes Wide Open efter att ha signats av Disneyägda Hollywood Records som endast femtonåring redan 2015. Carpenter fick nämligen sin artistiska uppväxt hos farbror Walts bolag via serien Girl Meets WorldDisney Channel. Men oavsett vilket, tjejen har onekligen jobbat för framgångarna.

Julshow med trams och flams

Lite synd då att järnen nu har smidets när de varit väl varma. Förra månaden lanserades som bekant julshowen A Nonsense Christmas with Sabrina Carpenter på Netflix. En rätt sorglig om än glittrig soppa präglad av försök till old school sitcom-komik där det inledande titelnumret och en rätt kul tomtesketch med Saturday Night Live-vibbar egentligen är det enda att skriva hem om. Det blev oftare än inte väl mycket trams och flams. Men okej, sångerskan får väl ursäktas med att en gubbe som undertecknad knappast tillhör målgruppen.

Ingen direkt förmåga ta de höga tonerna

Det gör säkert inte musiken heller, men man är som bekant en beundrare av idel genrer, inklusive pop av de flesta slag, och Carpenter har onekligen något särskilt. Inte minst kan jag uppskatta hennes bakåtlutade sound och stil. Hela framtoningen är soft och rösten ger aldrig en antydan om några större röstakrobatiska övningar. Eller för den delen någon direkt förmåga att ta till de höga tonerna. Ljudbilden följer i sin tur i röstens spår. Det som hörs är knappast högljudd pop. Däremot tycker kidsen säkert att det hela låter coolt, och texterna uppvisar en kaxighet kryddad med humor som talar emot själva ljudbilden.

Påminner om I Touch Myself

Också svär Carpenter en hel del. Ett tecken på att skakat av sig oket från Disney på samma sätt som Miley Cyrus, Demi Lovato och andra gjort. Ingen lär väl ha undgått megahiten Espresso, om att vira en kille runt lillfingret. Eller för den delen den nästan lika stora Please Please Please.

Fler dängor än så finns förstås att hämta. Som Taste, och visst påminner den en del om Divynyls inte alls svårtolkade 80-tals-banger I Touch Myself. I alla fall vad gäller refrängen.

Soft ljudbild med nattradiokvaliteter

Humor har hon också. ”I know you’re not the sharpest tool in the shed”, sjunger vokalissan till exempel i Sharpest Tool, och titeln Dumb & Poetic säger väl en del om vad lyriken går ut på.

Lite mer allvarligt blir det i Don’t Smile, en skapelse om att exet inte ska se glad ut i kölvattnet av ett uppbrott till tonerna av en soft ljudbild med goda nattradiokvaliteter.

Pop för soffan snarare än för dansgolvet

Så summan av kardemumman blir, undrar ni måhända. Tja, kan väl inte säga att det var knock vid första lyssningen, men skulle nog ändå vilja påstå att det hela växte redan vid den andra. Dessutom går det knappast att komma ifrån att fröken Carpenter har något speciellt. Vi talar cool inte sällan bakåtlutad pop som gjord för att lyssna på i soffan snarare än på lokal på dansgolvet. Åtminstone för det mesta.

print

Våra samarbetspartners