FREMONT – konstlat om identitet och kulturkrock

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Babak Jalali
Skådespelare: Anaita Wali Zada, Gregg Turkington, Jeremy Allen White, Hilda Schmelling, Avis See-tho
Premiär: 2024-06-07
Betyg: 2

Wes Anderson och vår egen Roy Andersson har en omisskännlig berättarstil som står i en klass för sig. Därför blir det nästan penibelt när andra försöker kalibrera linsen och berättartekniken för att sammanfalla i detta spår. Babak Jalali har gått rakt i fällan med Fremont, en historia om afghanska Donya som varit tolk åt den amerikanska armén i Kabul, men nu jobbar med att tillverka lyckokakor hos ett kinesiskt medelålders par i San Francisco.

Filmen bjuder på ett svartvitt foto signerat Laura Valladao, vilket bidrar till en långsam berättelse. Men trots att detta försöker framhäva huvudkaraktärens känsla av alienation, blir det snarare tröttsamt än engagerande. Många scener känns utdragna och fylls med tystnad som inte bidrar med något till den övergripande handlingen eller karaktärsutvecklingen, diametralt motsatt till Wes och Roys berättarförmåga.

Gediget med att förmedla inre kamp

Fremont är en film som försöker navigera genom teman av identitet och kulturkrock, men tyvärr faller kort på flera fronter. Även skådespelarprestationerna är varierande. Huvudrollsinnehavaren gör ett gediget jobb med att förmedla sin karaktärs inre kamp, men tyvärr lämnas birollskaraktärerna endimensionella och oengagerande. Trots att regissören säkert förväntar sig att man ska “skratta här,” saknas fingertoppskänslan, vilket gör att dynamiken mellan karaktärerna ofta känns stel och onaturlig och drar ner filmens emotionella tyngd.

Svårt känna empati

Dialogen är en annan svag punkt. Många repliker känns konstlade och förutsägbara, vilket gör det svårt att verkligen känna empati med karaktärerna. Dessutom är manuset fyllt med klichéer som vi sett många gånger förut, vilket också gör att filmen inte känns särskilt originell eller fräsch.

En blek kopia

Fremont skulle kunna ha potential att bli en gripande berättelse om kultur och identitet, men misslyckas med att leverera på flera viktiga punkter. Med ett långsamt tempo, svaga karaktärer och en imitativ berättarstil, lämnar filmen mycket att önska.

För de flesta kommer den sannolikt att kännas som en besvikelse, och en blek kopia av de mästare som verkligen kan sitt hantverk. Ingen lycka i denna kaka, tyvärr.

print

Våra samarbetspartners