Klicka på bilden, för att se hela bilden
THE TV-SHOW MUST GO ON
Om jag ibland tyckte att jag kunde ha kommit tilll Hollywood på femtiotalet istället för som nu i slutet på sextiotalet så var tv-utbudet verkligen bull’s eye. Förvisso var de flesta av westernserierna som kom på femtiotalet nu nerlagda, men Gunsmoke och Bröderna Cartwright (Bonanza) körde vidare och skulle göra det ett bra tag till.
Hellström regisserade Gunsmoke
Gunsmoke toppar listan med Bonanza som god tvåa över de westerns som visats längst i tv-historien. När jag ser Steve McQueens Wanted eller Dale Robertsons Tales Of Wells Fargo idag har tiden inte varit nådig medan Richard Boones Have Gun – Will Travel klarat sig bättre. Tack vare att Gunnar Hellström ofta regisserade Gunsmoke och Bonanza och ibland tIll och med gjorde en roll i dem var jag där ganska ofta. Detta främst tack vare att gästerna ofta var mina gamla favoriter som nu antingen rest till Europa för att göra spaghetti pang-pang eller jobbade med tv.
Ex-Bröderna Cartwright broder gjorde läkarsuccé
Jag beklagade att Pernell Roberts lämnat Bonanza för några år sedan men lyckligtvis var han ofta gäst i andra westerns eller deckare. Jag hann prata med honom sista året jag var i USA tack vare hans framgångsrika läkarserie Trappper John MD..Jag var också glad över att tittarsiffrorna för musikshower fortfarande var höga och Dean Martin, Andy Williams, Perry Como hade fullt upp medan Danny Kaye och Jerry Lewis tyvärr fick kasta in handduken redan efter några säsonger.
Sinatra gjorde bara specials och detsamma gällde Streisand varför dessa naturligtvis blev betydligt dyrare att producera. Presley gjorde ju sin comeback show 1968, och jag minns det som årets händelse i tv.
Peter Falk, en obetalbar personlighet
Även här hemma fick vi se alla de stora smarta poliserna och deckarna lösa sina fall. Alf Kjellin regisserade några avsnitt av Columbo, så jag var där. Peter Falk var en obetalbar personlighet, och han var glad att inte Bing Crosby som fått första tjing på Columbo tackat ja. Falks vän Patrick McGoohan hade också fått en förfrågan, men avstått just på grund av deras vänskap.
Rock Hudson var nu en fallande stjärna och hade sänkt sig till tv-nivå med McMillan and Wife. Hudson skulle aldrig mer bli den filmstjärna han en gång var, men som det proffs han var gjorde han ett gediget jobb som rönte uppskattning och funkade i tv. En vänlig och lättpratad man som inte försökte leva på svunnen storhet.
imponerad av Telly Savalas klädsmak
Telly Savalas som varit skurk i åratal hade nu blivit hjälte med slickepinnetuggande Kojak, som han gjorde allt för att sätta personlig prägel på. Jag var alltid imponerad av hans klädsmak, vilken lyste upp hela studion. Slutligen McCloud alias Dennis Weaver som tyckte om Sverige sedan han varit här på en countrygala i Göteborg där han var värd.
Lika älskad av republikaner som demokrater
Bland komedierna var Under samma tak (All In The Family) den oslagbart populäraste med Caroll O’Connor som reaktionären Archie Bunker, lika älskad av republikaner som demokrater. På frågan hur han kunde vara så populär i alla läger svarade O’Connor sålunda;
– Lätt, halva USA skrattar med mig och den andra halvan skrattar åt mig.
Lämnade inte hotellrummet på hela dagen
Ja, sextio och sjuttiotalet var onekligen tv:s guldålder i USA, och jag höll på att glömma alla talkshows med David Frost, Merv Griffin, Joey Bishop och givetvis Johnny Carson som utförde samma jobb som David Letterman och Jay Leno gjorde därefter under decennier. Jag var ofta ute på någon av dem när någon gäst jag gillade fanns på plats. Det var inte så konstigt att man ofta inte lämnade hotellrummet på hela dagen eftersom det gick program man inte ville missa.
Hollywood - Två svenskar i den Hollywoodska hetluften, Anders Andelius och Bertil Unger
Skriven 2020-05-11
