Klicka på bilden, för att se hela bilden
I en föränderlig alltmer eklektisk countryvärld som dessutom de sisådär tio senaste åren varit mer mansdominerad än på mycket länge står Brad Paisley alltjämt stark i den stenhårda konkurrensen. Efter tjugo år som skivproducerande artist är han en veteran på Nashvillehimlen. Det faktum att hans senaste album, 2017 års Love and War var hans nionde albumetta på raken på Billboards countrylista säger en del om framgångens omfattning.
Något har hänt sedan sist
Men sångaren vill mer än bara vara stor på hemmaplan, han vill försöka erövra resten av världen också. Det är därför han nu åtta år efter förra Köpenhamnsbesöket var tillbaka, och det gick ju hyfsat publikmässigt, trots allt. Sisådär 5.500 i publiken innebar tretusen fler än då det begav sig på annat håll i stan, så att något hänt sedan sist vad gäller intresset rådde det knappast någon tvekan om.
Vi kan tacka Garth Brooks
Förmodligen har detta i viss mån att göra med att även den europeiska publiken börjar få upp ögon för att country kan bjuda på precis lika mycket showande och storskalighet som vilken pop-, rock- och metaltillställning som helst. Sedan rätt lång tid tillbaka handlar det inte bara om ett band som står rakt av vid sina instrument, och det kan vi i första hand tacka Garth Brooks för. På nittiotalet var han den bästsäljande artisten överhuvudtaget, och eftersom den Oklahomabördige sångaren var inspirerad av folk som Billy Joel och Kiss, – förutom då av George Strait och andra traditionalister – så låg det nära till hands att även anamma deras sätt att fånga publiken.
Lysande gitarrist som fortsätter imponera
Paisley i sin tur är till stor del en produkt av denna utveckling, och han står även ut i det avseendet att han är en lysande gitarrist. Många även samtida kollegor plockar bara på en akustisk gitarr när det är balladdags, men Paisley smyckar med snygga inpass och solon mer eller mindre i varenda låt. Så också denna afton, för övrigt. Och finessrikedomen i genomförandet gick verkligen inte av för hackor. Det här var min tredje konsert med Paisley, och mannen fortsätter imponera med sin fingerfärdighet och känsla. Inte sällan adderades extra utsmyckning jämfört med sångernas tillplattade versioner. Utan att det dess röda trådar för den sakens skull tappades bort, dessutom. Enda gången Paisley och bandet fullständigt gick bananas var i Crushin’ It, ett sånglöst stycke som skulle kunna betecknas som uppsluppet kontrollerad instrumentalonani.
Renodlat om vådorna och fördelarna med alkohol
Man skulle också kunna hävda att det rockade countrystyle. Något Paisley gjorde ganska ofta under kvällens lopp, för övrigt. Som i smått träskbluesdoftande River Bank, smittande popiga driften med kändiskulten, Celebrity och Perfect Storm, en kärleksballad som valfritt hårband av åttiotalssnitt hade kunnat få en (powerballad)hit med, med bara aningen tyngre arrangemang.
Men sångaren bjöd förstås på rakare, mer renodlade countrygrejor också. Typ, lantliga partysången American Saturday Night, honky tonk-esset Ticks och avslutande fyndiga, valsiga Alcohol, om vådorna alternativt fördelarna med att dricka starkt sett ur Alkoholens egen synvinkel.
Whiskey Lullaby – sorgsen känslofylld country när den är som bäst
Och låt oss för all del inte glömma kärleksballaden Then, om en kärlek vid första dejten som aldrig släckts. Så ska en slipsten dras när de ovillkorliga känslorna ska beskrivas utan större krusiduller. Vackrast på hela kvällen var dock Whiskey Lullaby i en totalt avskalad version. Denna tragiskt färgade skapelse om konsekvenserna av ett äktenskapligt felsteg berörde nog de flesta i Royal Arena, och det var verkligen fullständigt motiverat. Detta var äkta sorgsen känslofylld country som gjord för att beröra tårkanalerna i dess bästa bemärkelse.
Tolkar traditionerna med respekt
Och på tal om det här med att vara bäst får man nog också säga att Paisley alltjämt hör hemma i den kategorin av dagens countrysångare. Old school-traditionalisterna med må knorra en del, men jag tycker nog att denne man mest bara tolkar traditionerna på sitt sätt med respekt. Samtidigt vågar han gå utanför boxen utan att bry sig om beskyllningar om att ha lagt sig i pop- eller rockfacket. Det handlar om utveckling och nyfikenhet, helt enkelt. Vilket inte gick att ta fel på denna kylslagna lördag.
Foto: Henrik Hildebrandt
Skriven 2019-10-06
