Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Hans Petter Moland
I rollerna: Liam Neeson, Tom Bateman, Emmy Rossum, Julia Jones, William Forsythe
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2019-02-08
På pappret är Cold Pursuit en tämligen onödig film. Den existerade ju redan förut under titeln En iskall jävel alternativt Kraftdioten. Fast då var den på norska och hade Stellen Skarsgård i huvudrollen. Nu har dock samme regissör, Hans Petter Moland och amerikanska Lionsgate gjort en remake och ersatt vår skånske världstjärna med Liam Neeson för att göra samma sak, alltså hämnas på bad guys i ett smällkallt vinterlandskap. Vilket förstås kan tyckas vara mer än lite fantasilöst. Men ändå, ser man Cold Pursuit som ett fristående verk är det här trots allt ändå nästan hur underhållande som helst.
Neeson spelar snöplogsföraren Nels Coxman, och det är som alla säkert förstår givet att det skämtas om hans efternamn ganska friskt filmen igenom. Fast den tystlåtne Nels själv skämtar sannerligen inte. Det ska en väldig massa gangstrar snart bli varse. För när hans son blir mördad efter att tillsammans med en arbetskompis ha snott en sändning med knark från storstadskartellen nöjer han sig inte med att sörja. Han lämnar sin småstadshåla, spårar upp och avlivar berörda parter raskt och resolut
Fast Nels nöjer sig inte med detta. Han fortsätter vandra upp i hierarkin och ställer in siktet på bossen Viking, en hälsofreak och fullblodspyskopat involverad i en svårartad vårdnadstvist med sitt ex. Samtidigt leder Nels handlingar till ett fullödigt gängkrig när Viking felaktigt börjar ge det konkurrerande indiansyndikatet skulden för sin personals försvinnande.
Av detta handlingsreferat skulle man kunna tro att Cold Pursuit följer receptet för den här typen av öga-för-ögahistorier rakt av, men de som sett Molands original vet att så inte är fallet. De vet att det här inte är en humorlös våldsfantasi. Våldsamt är det hela förstås, inget tu tal om det. Men addera en slags kylslagen inte sällan subtil humor, välskriven torrolig dialog, närmast sympatiska gangsterunderhuggare, funderingar kring fader/son-relationer och en hjälte som lyckas ta hand om buset genom ”learning by doing”, snarare än genom professionell erfarenhet, så har ni Cold Pursuit som i en liten ask.
Allt är dessutom genomfört med en tydlig personlig stämpel. En slags Fargo med nordiska förtecken, vore nog en bra om än lite slarvig beskrivning. Svartsynt, festlig och absurd är nog adjektiven jag letar efter.
Skriven 2019-02-04
