Vad skulle jag annars svara?

Annons

Jag lever på bokstäver som jag radar i ord och meningar, som i sin tur bildar avsnitt och kapitel och böcker.
Jag lever gott på denna verksamhet. 
Inte lika gott som Camilla Läckberg och Liza Marklund, men jag är inte känd från tv.

Dessutom behöver varken Camilla eller Liza bruka stora delar av sin skrivartid på att bråka med redaktioner och förlag för att erhålla det överenskomna gaget, inte heller behöver de försvara sina präntade tankar et cetera. (Nyligen skulle ett av mina manuskript ges ut i bokform. Jag läste igenom korrekturet och snubblade över meningen ”Man lär sig av historien”. 

Hela boken beskriver hur min huvudgestalt gång på gång upprepar sina misstag utan att ta lärdom av dem, något som han själv reflekterar över i slutet av boken. Jag ändrade således meningen ”Man lär sig av historien” till ”Man lär sig inte av historien”, alltså till samma ordalydelse som stod i det antagna manuskriptet. Den kvinnliga förlagschefen svarade att hon inte går med på utsago att man inte lär sig av historien och om jag inte kan acceptera hennes ändring, blir boken inte av.)
 
I dag fick jag ett mejl. Här är det i sin helhet: 
”Hej! Vi får se om det blir något tomt utrymme där ett kåseri av den här typen kanske kunde passa.
Men jag förstår inte varför du skriver som om du vore en kvinna, eller är det ett internt skämt att din far kallar dig ’flicka lilla’? Det kommer ju inte att överensstämma med skribentens namn åtminstone.” 
Undertecknad av tidskriftens kvinnliga chefredaktör. 
 
Så här svarade jag i ett vändande mejl:
Hej igen. 
Som du vet, har jag författat cirka 80 böcker. Några av dem är fabler där olika djur kommer till tals och de uttrycker sig som om det var de som var berättare, författare. Här följer jag en tradition i vilken exempelvis Aisopos och Ovidius och Jean de La Fontaine och Ivan Krylov och Karel Čapek verkade. 
Andra av mina böcker är berättade ur en kvinnas eller flickas perspektiv. Det är bland annat mina tre böcker om Zlata Ibrahimovic, det är min bok ”Från Astrid till Lindgren”, det är mina tre böcker om Marie-Antoinette, det är min mycket populära bok ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå”…
Att en man skriver som om han var en kvinna är inte mitt påfund. Gustave Flaubert, fadern till ”Madame Bovary” hävdade till och med att ”Madame Bovary, c’est moi”.

Jag vet att du väntar på svar, så jag skall här, direkt från minnet, ange andra manliga författare som skrev i kvinnlig förklädnad: Jean-Jacques Rousseau (”Julie eller Den nya Héloïse”), Lev Tolstoj (”Anna Karenina”), Theodor Fontane (”Effi Briest”), Hjalmar Bergman (”Flickan i frack”), Federico García Lorca (”Yerma”, ”Bernardas hus”), Henrik Ibsen (”Hedda Gabler”, ”Fru Inger till Östråt”, ”Ett dockhem”), Prosper Mérimée (”Carmen”), Antoine François Prévost (”Manon Lescaut”), Eugène Scribe (”Den stumma från Portici”)…
Denna litterära ”könsappropriering” kan naturligtvis problematiseras eller till och med angripas och fördömas. 
 
Plötsligt drar jag mig till minnes en litterär tankenöt:
De välkända författarna George och Evelyn träffades aldrig. Båda skrev närapå livet ut. Litteratursakkunniga menar att Evelyn älskade George. George gifte sig år 1880, han blev katolik 1930. Under andra världskriget tjänstgjorde han vid The Royal Marines och The Royal Horse Guard. 

Evelyn dog i april 1966 i grevskapet Somerset. Hon blev beryktad för sin livsstil. Hennes sista roman kom ut 1876. Några månader innan han dog, bara 62 år gammal, beskrev han sig själv som “toothless, deaf, melancholic, shaky on my pins, unable to eat, full of dope, quite idle”. 
Hur förklarar man allt detta?
 
Svaret är hur enkelt som helst. För den som kan det: George Elliot var Mary Anne Evans författarnamn. Hon föddes i november 1819 i grannskapet till den brittiska industristaden Nuneaton, och dog i december 1880 i London. År 1854 rymde hon till Tyskland tillsammans med filosofen, teaterkritikern och swingern George Henry Lewes som var gift och hade tre söner. De levde tillsammans i 24 år. Efter hans död bytte hon sitt födelsenamn till Mary Anne Cross, efter att hon gift sig med den 21 år yngre skotske mäklaren John Walter Cross. Åtta månader senare, var hon död.
Så mycket om gåtans George.
 
Mary Anne Evans var inte den enda kvinnan som skrev under en manlig pseudonym. Bakom namnet George Sand finns Amantine Lucile Aurore Dupin. Isak Dinesen och Pierre Andrézel var namn som Karen Blixen gärna medverkade under. Victoria Benedictsson skrev sina romaner under namnet Ernst Ahlgren och systrarna Charlotte Brontë, Emily Brontë och Anne Brontë ”uppträdde” under namnen Currer Bell, Ellis Bell och Acton Bell. 

Bakom namnen Michael Richards och J. Michael Bingham finns D. C. dvs. Dorothy Catherine Fontana. Sophie Wörishöffers pseudonymer var S. Fischer, A. Harder, W. Höffer, K. Horstmann och W. Noeldechen. 
Catherine Lucille Moore och Susan Eloise Hinton använde sig bara av sina förnamns initialer och varken den breda publikFen eller recensenter anade att varken C. L. Moore eller S. E. Hinton inte skrev sina respektive verk med snoppar. 

J. K. Rowlings, dvs. Joanne Kathleen Rowlings första kriminalroman ”The Cuckoo’s Calling” var utgiven med hennes för tillfället antagna pseudonym Robert Galbraith. Ingen skönjde en kvinna bakom denne Robert…
 
Jag föreslår således att du antingen bifogar denna min snabbtecknade förklaring varför jag skriver som om jag var en flicka, eller också byter du ut mitt namn mot Zlata Ibrahimovic. Jag har faktiskt skrivit en bok, ”På väg – berättelser av Zlata Ibrahimovics”, under detta artistnamn.
Vännenligen
Vladimir Oravsky, alias Zlata Ibrahimovic

Klicka här för köp av och information om artikelförfattarens böcker.

Skriven 2018-05-11

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners