ROBIN WILLIAMS – In memory

Robin Williams är död. Ett gäng allestädes närvarande svenska kulturkypare intervjuas för att den breda allmänheten skall kunna få del av vilka Robin Williams-filmer dessa bildningsgarçoner minns i denna avskedsstund. Och alla minns de samma 3-4 filmer, vilket, erkänner jag, känns något kusligt, med hänsyn till att Robin Williams medverkade i över 100 filmer och tv-produktioner, vann 55 prestigefulla yrkespriser, så som Oscar, Golden Globe, Primetime Emmy, BAFTA et cetera och dessutom var nominerad till ytterligare 67 dito utmärkelser.

Äktenskapligs skämt

Som flykting från ett envälde, om ens folkets sådant, frågar jag mig naturligtvis om smaken, om den nu rör sig om smak, kan vara så samfälld?

Robin Williams var gift 3 gånger. Med Valerie Velardi, med vilken han hade ett barn, med Marsha Garces Williams, som gav honom två barn och de senaste tre åren var han gift med Susan Schneider.

Williams skämt, om det nu var skämt, om äktenskapet äro legio och jag vet att det finns folk som citerar dem med samma ihärdighet, som folk som citerar Monty Python. Här är några:
“Ah, yes, divorce, from the Latin word meaning to rip out a man’s genitals through his wallet.”
“See, the problem is that God gives men a brain and a penis, and only enough blood to run one at a time.”
“A woman would never make a nuclear bomb. They would never make a weapon that kills, no, no. They’d make a weapon that makes you feel bad for a while.”

Prisbelönt Mrs. Doubtfire

Robin Williams är död. Innan han dog, postade han “a touching photograph on Instagram that showed him holding his daughter, Zelda Rae Williams, when she was a young child”.
Här tänker jag minnas Robin Williams-film Mrs. Doubtfire / Välkommen Mrs. Doubtfire från 1993, som han inte bara spelade huvudrollen i, utan även producerade.
År 1994 vann filmen Mrs. Doubtfire en Golden Globe som Best Motion Picture – Comedy/Musical och Robin Williams tilldelades en Golden Globe för Best Performance by an Actor in a Motion Picture – Comedy/Musical.

Skilsmässor och ungdomliga självmordstal

Världen har bevittnat många skilsmässor. På det privata planet, men även geopolitiskt: Tjeckien har skilt sig från Slovakien. Serbien från Kroatien, Sydsudan från Sudan… Många av dagens regeringar världen över infriar inte sina vallöften och statsöverhuvuden är knappast de trovärdiga landsfäder som de borde vara. Allt detta, samt den mängd av sönderfallna kärnfamiljer, då och då avspeglas i litteratur och film, genom att framhäva att även en fader kan vara en positiv gestalt. Mrs. Doubtfire är en av sådana filmer.

Vi, västerlänningar har vant oss vid engångstallrikar, engångstandborstar och engångstrosor. Och med engångslakanen åker även fäder till våra barn inte så sällan ut. Barnen får klara sig bäst de vill utan någon fader. Och för att vara på den säkra sidan, att barnen inte tar skada av sådant modus vivendi, sätt att leva, kopplas psykologer och andra socialarbetare in och voilà, dagens ungdom har aldrig varit mer harmonisk, oavsett vad statistiken avslöjar: ”Sedan 1980 minskar självmordstalen i befolkningen – utom bland ungdomar i åldern 15–24” ¬konstaterar Gergö Hadlaczky, biträdande chef och suicidforskare på NASP, Nationellt centrum för suicid¬forskning och prevention av psykisk ohälsa.”

Sökande efter en fadersgestalt

Det finns ett påfallande stort antal filmer i vilka familjen är splittrad och barnen lever utan sin far. Det är tröstlöst. Men barnen, filmerna igenom, söker efter en fadersgestalt. Kan det röra sig om en antifeministisk propaganda med arkaiska förtecken?

Den som barnen till slut väljer till sin bundsförvant, står så gott som alltid i utkanten av samhället, efter att detta har stött ut honom, med benäget bistånd av sina medlöpande tjänare: psykologer, poliser och domare. Och mönstret är lika symboliskt som även förståeligt. Dessa barn kan svårligen ha en annan bild av en far, än att denne måste vara en utstött person, eftersom det inte är så sällan som modern, moderns mor, psykologer och den gängse strömmens dylika tjänare, som fällde domen. Att domen kanske inte är helt rättvis? Who gives a rats arse.

Kan barnen verkligen inte förstå att mannen, som de upplever sina mest spännande, lärorika och kärleksfulla dagar med, egentligen är en ulv i fårakläder, en varelse som bara är ute efter att skada dem och sin närmaste omgivning?
Barnen förstår bättre än deras vuxna omgivning gör. Det är hoppingivande och Mrs. Doubtfire är en av sådana filmer.

Skriven av män

OK, hör jag dig att säga. Det är förståeligt, när det är män som gör dessa filmer. Du kan kvarhålla denna uppfattning, men du kan även bekanta dig med att Mrs. Doubtfire är skriven av Randi Mayem Singer och Leslie Dixon, båda framgångsrika manusförfattare, som till förlagan till manuset hade den brittiska succérika författarinnas Anne Fines vuxenroman “Alias Madame Doubtfire”.

Romanen blev även dramatiserad för scen och år 2003 gjordes en tv-version av den under titeln ”Madame Doubtfire”. Sedan 1991 finns den även på svenska: ”Madame Doubtfire alias pappa”.

Fader som söker efter sina barn

Mrs. Doubtfire i regi av Chris Columbus, har Robin Williams i den krävande dubbelhuvudrollen som skådespelaren Daniel Hillard och babysittern Mrs. Doubtfire.

Daniel Hillards fru skiljer sig från honom och för att han överhuvudtaget skall kunna få en möjlighet att få träffa sina barn, ansöker han i en äldre kvinnans förklädnad, om jobb hos henne som barnpassare. Ex-hustru Miranda Hillard älskar Mrs. Doubtfire, trots att denna har samma värderingar och andra personliga egenskaper, förutom utseende, som hennes ex-man Daniel Hillard. Och under tiden pågår slitsamma domstolsförhandlingar om vårdnaden av barnen.

Trovärdig och igenkänningsbar

Formmässigt är Mrs. Doubtfire avlägsnad både realism och cinema verité. Mrs.Doubtfires bröst är stora som två Globen och allt i filmen har samma proportioner. Ändå känns filmen både trovärdig och igenkänningsbar. Detta tack vare att den pulsar i människoskräckens bottenlösa arketyp – att bli berövad sina barn, respektive sin far, samt att den framtvingar en déjà vu, genom att referera till ett flertal publika filmer, inte minst till de Oscarsvinnande Tootsie och Kramer vs Kramer, som också behandlar våndor med separationsångest.

Robin Williams är död. När James Lipton, han med den lärorika och underhållande tv-långköraren Inside the Actors Studio, frågade honom vad han skulle vilja höra att Gud sade till honom när han kom till himmelen, svarade han: “There is a seat in the front”.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattarens böcker.

Skriven 2018-03-02

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners