Kan man jämföra äpplen med päron?

Annons

Som alltid, är svaret beroende på vem man frågar och vad laddar man äpplen och päronen med? Jag lämnade Tjeckoslovakien efter Warszawapaktens ockupation i augusti 1968. Den 1 december 1989 tog det tjeckoslovakiska kommunistiska partiet avstånd från detta förödande intrång och tre dagar senare antog Sovjetunionen samma doktrin.

Under hela 21 år var det dock brottsligt att hävda att ockupationen inte var för mänskligheten absolut nödvändig, och kunde kosta en hennes jobb, hennes frihet eller utvisning från landet. Det var inte tillrådligt att en sådan blasfemisk tanke lämnade ens mun och nådde någon annans öra.

Allt annorlunda

Att fly sitt födelse- och barndomsland har sina aber. Man hamnar i en verklighet där nästan allt är annorlunda: bröd, korv, majs och till och med krusbär. Det är inte för intet Carl Jonas Love Almquist utbrast ”Blott Sverige svenska krusbär har” – han visste vad han talade om, eftersom han de 15 sista åren av sitt liv levde utanför Sverige. Himmel, regn, snö, dagsljus, människor och deras seder och bruk, allt, nästan allt är olikt.

Tala ger fängelse

Men vad är det som är mest avstickande?
”Tala är silver, tiga är guld”, predikar ordspråket, men i Tjeckoslovakien under min uppväxt, gällde snarare tala ger fängelse, tiga räddar liv. Man yppade inte sina tankar ens i ett uppgrävt hål i rädslan för att vassen som växte upp ur det skulle avslöja en, likt det var i den danande myten om Kung Midas och hans åsneöron.

Rituellt mördad

Vi kom fram till denna livsnödvändiga visdom som en motreaktion till den av överheten påbjudna öppenheten:
Pavlik Morozov var en sovjetisk, socialistisk hjälte, som överheten i den delen av världen mer eller mindre tvingade att dyrka. Morozovs påstått förebildliga gärning bestod i att han, enligt läran, angav sin fader, som var kulak, för sovjetmakten, med påföljden att fadern utsattes för en undersökning som inte ens storinkvisitorn Tomás de Torquemada varit mäktig, och att den rättrogne Pavlik blev rituellt mördad av de av sina släktingar som vid den tiden ännu inte hade hamnat i den sovjetiska korrektionsfinkan.

Det har i Kremls och Hradčanys salar förväntats att det socialistiska barnets stora dröm skulle vara att ange någon släkting, bli mördad för det, och därefter hyllas som martyr, vilket sedan skrupelfritt skulle utnyttjas i fostran av nya martyrer ända fram till den dag när martyrdyrkan för faders- och familjeförräderi inte var det mest nödvändiga för mänsklighetens överlevnad. Människan skulle bara lita på staten och på Partiet vilket, så klart, var en och samma sak.

Lita på ingen

Det krävdes en nydanande och bokstavligen halsbrytande pedagogik för att åstadkomma detta, eftersom huvudingrediensen i denna lita-blint-på-oss-mentalitet skulle nås genom en lära, enligt vilken människor under inga omständigheter skulle lita på varandra, eftersom även den till synes mest älskvärde fars blod, kunde bära på individualismens smitta. Blind tro och angiveri var de ideal de socialistiska makthavarna inympade i sina medborgare. Alla skulle vara varandras vakter och på det viset garanterades Macht und Ordnung. Så långt överhetens drömmar.

Tsunami av öppenhet

I Sverige, liksom i stora delar av världen är allt detta, ganska så annorlunda. Här har vi Facebook och Instagram och allt detta tillsammans uppmanar oss att tro att tiga är botten och pest och kolera, och tala är vinst, kärlek och framgång. Allt måste meddelas alltid och till alla. När du fick mens och vad åt du samtidigt, var och med vem – får absolut inte undanhållas någon, om du inte vill känna dig utfryst och utanför och asocial och omedial.

Det svårtydbara i sammanhanget är, att denna tsunami av öppenhet, går stick i stäv mot det vad svenskarna är mest kända för i den vida världen. Svenskarna är slutna, tystlåtna, reserverade, svarar både danskar som australiensare om man frågar dem. De är sannerligen inte uppdaterade.

Utslag av avundsjuka

Fast svenskar har historiskt sett alltid pratat med varandra, dock inte i hissen eller i matbutiken. Följande minne påkallar min uppmärksamhet: När jag tjänstgjorde som tolk åt en delegation av skogspotentater från ett socialistiskt, numera försvunnet land, som kom hit för att studera det svenska systemets överlägsenhet, frågade de ärade gästerna hur man i Sverige kan övervaka ett så stort geografiskt område, och hur man exempelvis kontrollerar att återplantering verkligen sker efter avverkning. Den tillfrågade svenske tjänstgörande juristen svarade att svenskarna skarpt övervakar varandra och att varje granne på ett självklart sätt håller myndigheterna informerade om någon missköter det hon är ålagd. Detta, menade juristen, var inte först och främst ett utslag av omsorg om den svenska skogen, utan ett utslag av avundsjuka: Tvingas JAG till återplantering, så bör även DU göra det.

Sagda delegationen stannade i Sverige ytterligare några dagar och visst imponerades dess delegater av mycket här i Sverige, men det starkaste intrycket förblev ändå att Sverige i vissa avseenden var ett lika äpple- som päronaktigt land som deras.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattarens böcker.

Skriven 2017-11-19

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners