Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Francis Lawrence
I rollerna: Keanu Reeves, Rachel Weisz, Shia LaBeouf
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2005-03-04
Vi har sett det förut! Vi kan likna skapelsen vid en kompott blandad på ”Matrix”, ”Exorcisten” och ”End of Days”. Och ett dylikt tilltag behöver ju inte per automatik betyda det sämsta?! Nej, inte alls, definitivt inte – men tyvärr lyckas inte nya storfilmen ”Constantine” hitta den rätta mixen! Och när även rytmen saknas, så…tja… mja… nej…
”Constantine” bygger på en serietidning betitlad ”Hellblazer”. (Varför behöll man inte denna mycket mer säljande titel? Har hela veckan gått och försökt komma på vad filmen jag skulle recensera hette – Constantine? Valentin? Rin-Tin-Tin?) Ett verk som jag dessvärre inte läst men som är författat av en viss engelsk gentleman vid namn Alan Moore, en herre som för alltid har ristad in sig i min själ på grund av ”Watchmen” – en av mitt livs absolut bästa läsupplevelser!
Så visst hyste undertecknad vissa förhoppningar…
”Watchmen” var en serietidning som utkom i mitten av 80-talet (tolv nummer) och som gav begreppet seriehjältar ett helt nytt perspektiv. Alan Moore skrev och Dave Gibbons tecknade. ”Graphic novels” kallar amerikanarna dylika gränsöverskridande gärningar och det är bara att skriva under på. Har du missat detta mästerverk är det bara att gratulera – en högtidsstund väntar! Mer vill jag inte avslöja.
Tyvärr var “Watchmen” av någon konstig anledning ett av de sista serieverk jag riktigt intresserade mig för – och idag har jag bara koll på marknaden från mils avstånd. Dock vet jag så mycket som att även “From Hell”, bröderna Hughes film från 2001 med Johnny Depp i huvudrollen, bygger på en Moore-skapelse. Likaså fjantfilmatiseringen ”A League of Extraordinary Gentlemen” – ett av senare års riktiga magplask – från 2003.
Det ryktas att en filmatisering av ”Watchmen” är på väg att iscensättas och det ger mig samma kalla kårar som de inbitna ”Hellblazer”-fansen antagligen kände vandra längs nackhåren när de först fick kännedom om en ”Hellblazer” förlagd till Los Angeles med Keanu Reeves i huvudrollen skulle uppstå. Nej, inte den där sköna, upphetsande känslan, utan mer ”nu mår jag plötsligt inte riktigt bra längre”-känslan!
Okej. 95 procent av biopubliken har säkerligen, precis som jag, inte koll på förlagan, så egentligen kan vi lämna gråtande seriefreaks därhän, men upplysningsvis bör det i alla fall nämnas att originalmanus utspelas i England där (John) Constantine är en storrökande, storkrökande, något motvillig exorcist, och tillika Stingkopia. Jodå, det är sant – karaktären är baserad på rockikonen Stings utseende och dök för första gången upp som bifigur i ett Allen Moore-författat avsnitt av ”Swamp Thing” (”Träskmannen” på svenska”) kring 1985.
Men nu talar vi alltså om Los Angeles och Keanu Reeves och en regissör vid namn Francis Lawrence som plockats från musikvideo-branschen, där hans främsta meriter är bildsättning av hits framförda av Britney Spears, Will Smith och Aerosmith.
Och jag måste tillstå: Det börjar inte illa alls!
Mexiko. Öken. Brännande sol. Snyggt vidvinkeljobb. Två fattiga mexikanare letar efter något inkomstinbringande. Plötsligt gräver en av dem fram det mytomspunna “Spear of Destiny”, eller “Ödets spjut” som vi kanske säger på svenska (vilket eventuellt har någon mytologisk, verklig förankring – men det är mer än vad jag orkar gräva i). Varefter han blir förvandlad till – tokig, demon, oövervinnlig!? Det är länge filmens fräckaste figur.
Snygga klipp i de påföljande scenerna också. Läckert kameraarbete. Utmärkt ljudsättning. Keanu/Constantine agerar exorcist i en spansktalande förort till LA. Hårt inhalerandes (cigg alltså). Bra special-effekter. Utmärkta tio första minuter.
And that’s it! Bättre än så blir det inte. ”Angel Heart”-stämningen försvinner allt eftersom, och när Keanu tillfälligtvis slutar med taggarna – hans enda coola drag – efter ungefär halva filmen, blir han så tråkig, som bara han kan vara när han sätter den sidan till. De datorgenerade specialeffekterna är heller inget som leder till tappade hakor år 2005 och även om många hyllat Peter Stormare i rollen som själva Djävulen är det inget som i mina ögon höjer filmen. Snarare tvärtom. Ännu en och samma Stormarekrumelur på engelska, det vill säga en figur som inte verkar ha riktigt alla glödlampor tända i kylskåpet.
Orytmiskt. Mycket snack, förklaringar från originalmanuset (serietidningen) tvingas in, sedan måste det slängas in lite action igen (vissa scener helt okej, men förvånansvärt många är helt enkelt gäsp!). Och för en så pass storskalig produktion verkar Los Angeles mer eller mindre obefolkat.
Jag gillade Max Baker som Beeman – i och för sig en ren rip-off från Bondfilmerna (de har kopierat dessa filmers Uppfinnar-Jocke ”Q” rakt av), medan Tilda Swinton som ärkeängeln Gabriel (en rollfigur som den i religionshistoria oinsatte – 90 % av femtonåringarna? – lär fatta nada av) snart blir lika okarismatisk som our boy Keanu. Och Constantines sidekick Chas (Shia LaBeouf) generar dessvärre mestadels några smått pinsamma scener.
Min vana trogen, är jag inte förtjust i att avslöja alltför mycket av själva handlingen, men om ni minns ingressen, så fattar ni säkert ändå vad detta handlar om.
Skriven 2005-03-04
