GLORYHAMMER, Amager Bio, Köpenhamn den 26 oktober 2026 – storslagen powermetal i fantasyland

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det var em gång ett band vid namn Alestorm. Det lever alltjämt, har hälsan och fortsätter besjunga piratlivets fröjder med plundring, partaj och drickande av starka läskande drycker som främsta sysselsättningar. Allt var frid och fröjd, men anno 2010 ville dess vokalist Christopher Bowes ändå bege sig ut på nya äventyr på (musik)böljan den blå och utveckla innehållet i lyriken till något som målades med ännu bredare penseldrag.

Penseldragen realiserades då ”hans” nya (rövar)band Gloryhammer albumdebuterade med ett verk med den högtidliga titeln Tales from the Kingdom of Fife 2013. Genast utvecklades storslagna inslag som rörde sig lite ”all over the place” i fantasyland. Hjälten Angus McFife begåvades med en magisk krigshammare, och over the top otroliga historier att berätta där medeltida slagfält blandas med trollkarlar, magi och rymdopera.

Och på den vägen är det. Dussinet år senare har vi kommit till album nummer fem, sprillans nya Space 1993: Wrath of Kor-Virliath, och från detta tämligen rymdfokuserade epos hämtades bland annat inledande Ultimate Sacrifice, Die With a Sword in My Hand och em>Warriors of Auchtermuchty. Alla bangers begåvade med starka refränger, och så kaloririka att viktökning är oundviklig.

Ytterligare tre nummer från Space 1993 avverkades, och alla var självklart trogna sina power metal-ideal. Utom något kallat Demonic Devotion. Vi talar om tydligt ogenerad popmetal som gjord för Eurovision här, och det var förstås hur catchy som helst.

Fast med detta sagt, för övrigt avviker inte Gloryhammer särskilt mycket från det inkörda receptet. Å andra sidan, varför ändra ett vinnande koncept. Ett koncept som även innefattar tidstypisk(?) medeltidsklädsel på alla medlemmar i bandet.

Samt en grön rymdgubbe som vid lämpliga tilfällen fajtades lite sådär lagom tafatt med sångaren Angus McFife alias Sozos Michael. Lustigt, kallas sådant, trots lite uppfriskande fake blodvite. Extra plus här också för att frontmannen är sin rollfigur hela giget och berättar hissnande historier om Angus McFife på mesta möjliga seriösa sätt, men med en uppenbar giften i ögat.

För med detta sagt skulle jag nog vilja lägga till att Gloryhammer tar musiken på allvar. Sig själva? Inte så mycket. Bandet ter sig nördigt på ett positivt sätt. Hängivenheten och professionellanismen går knappast att ta fel på, så det går inte att tycka anat än att det faktiskt vilar en hel del charm över det här sällskapet.

Allt detta framgick med emfas denna afton. Och vad gäller den där oundvikliga jämförelsen med Alestorm, så framstår Gloryhammer som den polerade och närmast sofistikerade parten bland dessa båda. Att jämföra med moderbandets mera råbarkade och pang-på-rödbetan-orienterade humor då. Så fullt logiskt får man väl säga att de på sätt och vis kompletterar varandra. För folket i Gloryhammer hade förstås aldrig skrivit låtar som Frozen Piss. och Zombies Ate My Pirate Ship. Det är då en sak som är säker.

print

Våra samarbetspartners