
Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Travis Knight
Originalröster: Peyton Elizabeth Lee, Jacob Tremklay, Carey Mulligan, Tantoo Cardinal, Mark Evan Jackson
Premiär: 2026-10-23
Betyg: 4
Det hade nästan varit minst lika intressant att få se skapandeprocessen bakom Wildwood som själva filmen. Nästan. För det LAIKA åstadkommer här är något alldeles extra. Studion bakom Coraline, ParaNorman och Kubo and the Two Strings har tagit sig an sitt hittills mest ambitiösa projekt. Resultatet är en drygt två timmar lång fantasyberättelse som både imponerar och emellanåt får det att krypa i kroppen.
Men vi börjar från början. Prue McKeel är en tonårstjej i Portland, Oregon. När hennes lillebror Mac kidnappas av en svärm kråkor ger hon sig ut i den förbjudna vildmarken utanför staden för att rädda honom. Med sig får hon sin något töntiga skolkamrat Curtis. Snart befinner de sig i en märklig värld befolkad av talande djur, banditer och makthavare med högst egna agendor. Ett räddningsuppdrag förvandlas till ett äventyr där det inte alltid är självklart vem som är vän och vem som är fiende.
Så långt en klassisk fantasyberättelse. Men Wildwood är också en film där själva uttrycket väcker frågor. Fast från första scenen känns det som att filmen kan bli en vattendelare. Karaktärernas ansikten, eller rättare sagt nyllen är skulpterade med en detaljrikedom som pendlar mellan det fascinerande och det rent obehagliga. En blandning av Madame Tussauds och kåldockor på Ozempic. Människornas anleten har ett märkligt liv, men de har också något krypande i sina uttryck.
Djurens ansikten är däremot behagliga och underbara. Där finns en värme och personlighet som människorna märkligt nog ofta saknar. Men innan vi beger oss in i trollskogen får vi en inblick i Prues egen värld, och den visar sig vara minst lika märklig på sitt sätt. I ett litet hus i Oregon bor den alternativa familjen. Pappan i sina Waldorfkläder, mamman med tatueringar och ett hem där det tycks vara bönor, groddar och det obligatoriska kräkmedlet ”hen” som gäller.
Här serveras det alternativa levnadssättet med hela sitt ekologiska, pedagogiska och ideologiska bagage. Veganmenyn är på plats, kvinnliga grovarbetare dyker upp längs vägen och snart väntar det obligatoriska svindyra kaffet på ett café, Starbucks i andan, om än inte till namnet.
Det är nämligen storasyster Prue som tar med lillebror Mac på en åktur i vagnen efter cykeln, trots föräldrarnas uttryckliga förbud mot att lämna huset. Men som alla föräldrar med tonåringar vet kan förbud få precis motsatt effekt. Töntvännen Curtis får hänga med på utflyktståget, tills en svärm kråkor större än en monsterbuss sveper med sig Mac in i trollskogen på andra sidan stadsgränsen. Här börjar det verkliga äventyret, men mina funderingar kring prologen dröjer sig kvar.
Driver Wildwood med den alternativa medelklassens livsstil, med veganer, sökande, Waldorfpedagogik, feminism och woke-kultur? Eller är det faktiskt så här filmskaparna själva ser på världen? Det är svårt att avgöra om det är satir eller allvar. Eller så är det bara jag som har svårt att släppa blicken från de krypande ansiktsuttrycken.
Bakom filmen står Travis Knight, regissör, producent och chef för LAIKA. Han har tidigare regisserat Kubo and the Two Strings och Bumblebee, men började sin bana som animatör. Han känner alltså hantverket inifrån och har varit med och utvecklat LAIKAs särpräglade kombination av traditionell dockanimation och avancerad teknik. Med Wildwood tänjer han gränserna ytterligare.
Stop motion är ett tålamodsprövande hantverk. Fysiska figurer flyttas en liten bit i taget och fotograferas bild för bild. När bilderna spelas upp i snabb följd uppstår illusionen av rörelse. Varje blinkning, huvudvridning och förändring i ansiktsuttrycket måste skapas och fotograferas separat.
I Wildwood har LAIKA tagit tekniken till en ny nivå. Ansiktena byggs med utbytbara, 3D-printade delar, och produktionen omfattade över 140 000 ansiktsdelar. Bakom filmen ligger sju års arbete och insatser från över tusen personer.
Tänk på det en stund. Miniatyrvärldar, kulisser, dockor, kläder och ljussättning ska samspela, medan varje liten rörelse planeras och fotograferas. En enda scen kan kräva timmar av minutiöst arbete och sedan ska allt upprepas, bildruta efter bildruta. Det är ett närmast absurt tålamodskrävande sätt att göra film, och just därför så imponerande.
LAIKA använder också digitala effekter för att förstärka det fysiska hantverket, inte ersätta det. Kombinationen av handarbete, 3D-printning och modern teknik ger filmen dess säregna visuella rikedom.
Bland eftertexterna får vi en glimt av skapandeprocessen. Där finns också en formulering som studion stolt låter stå för sig själv: ”Handmade in Oregon”. Det är mer än en slogan. Det är ett erkännande av alla dem som byggt, skulpterat, sytt och animerat fram denna värld. Jag hade gärna sett ännu mer av arbetet bakom kulisserna. Det hantverket förtjänar en egen film.
Wildwood håller ihop, och både tempo och spänning tilltar efter hand. Det här är ingen sockersöt saga för de allra minsta. Huvuden flyger, hjältar dör och mörkret får ta plats. Djuren talar och bär kläder, men är långt ifrån alltid gulliga. En scen i guvernörens stora hus för tankarna till ankomstterminalen i Men in Black, som om någon byggt ett politiskt maktcentrum för varelser från en annan dimension.
Rollsättningen är stark som sig bör. Karaktärerna får liv genom röstskådespeleriet och animationen. Ändå är det den visuella världen som lämnar det starkaste intrycket.
Det går knappast att förneka vad LAIKA har åstadkommit. I en tid då mycket animation bygger på digital perfektion finns det något befriande i att se en film där den fysiska världen och människans hand fortfarande känns i varje rörelse.
Wildwood är en märklig, stundtals makaber och visuellt överväldigande saga. Hantverket är enastående, djuren underbara och människornas ansikten – hmmm, ja försäljningen av trolldeg lär väl öka till jul.






