Klicka på bilden, för att se hela bilden
Myrath bildades redan 2001 och gav ut sitt debutverk sex år senare, men det var först 2019 jag hörde talas om deras existens. Året var 2019, platsen var Sweden Rock Festival, och det blev en succé som lät tala om sig redan där och då. Inte minst för att de genomförde två konserter samma festival, både sitt ordinarie set och i egenskap av ersättare när polska deathmetalbandet Behemoth ställde in på kort notis.
Här tvingas jag dock lite skamset medge att det inte blev någon konsert för mig då. Det blev det först senare samma år när den tunisiska combon agerade förband till symphonicmetalbandet Epica på deras europaturné för albumet Omega.
Alltsedan dess har jag varit hooked, och deras gig på Sweden Rock 2023 utgjorde både ett formbesked och ett konstnärligt dito som bådade gott inför den fortsatta framtiden. Dessutom adderade ett avsevärt showelement med såväl kvinnliga dansare, personligt eldfängda inslag och annat minnesvärt showande till helheten. Fast så mycket om ens något utanpåverk av detta slag kunde för all del inte noteras på Pumpehuset i torsdags. Fullt förklarligt eftersom bandet framträdde i Pumpehusets lilla salong.
Men med detta sagt, så behöver Myrath ärligt talat inte sådant. Missförstå mig inte nu, det är verkligen både tjusigt och underhållande, men det här är definitivt ett band som klarar sig utmärkt med att bara spela musik.
Som denna afton. Med all önskvärd tydlighet bekräftades åter att det här är ett band som levererar live mest hela tiden. Det som serveras är tajt, känslofyllt och därtill storslaget utan att bli det minst överlastat. Någonstans ter sig musiken också både händelse- och infallsrik utan att det blir tungfotat. För visst, Myrath bär i viss mån en progressiv musikalisk hatt, men den delen finns där för att nyansera och/eller addera kött på melodierna snarare än att för dra ut på dem i ändlösa solon.
Så nej, hardcoreprogg är inte det här bandet grej. Mer progg än i hyfsat tidiga utgivningen Tales of the Sands och Merciless Times blev det aldrig. På samma sätt drog man heller aldrig så långt åt det österländskt klingande heller än här.
Sedan skulle jag inte vilja påstå att lämnat sitt ursprung på något sätt på de senast albumen. Däremot är kanske approachen något annorlunda. Låtbyggena doftade inte sällan mer hitorienterade än då det begav sig. Som i en given favorit typ urläckra Dance, Edge of the Night, bara sug in de orientaliska klingande instrumental partierna här – och Still the Dawn Will Come med sin mäktiga refräng modell falsett.
För att inte tala om kvällens kanske mest hitiga låt The Clown. Sedan kanske ämnet psykisk ohälsa bakom (scen)masken inte låter som det perfekta ämnet för en sång av denna typ, men frågan är om det inte är just sorgen och frustrationen över eländet ifråga som fick verket ifråga att te sig så känsloladdat och genuint.
Värt att notera här är att de tre sistnämnda sångerna alla är hämtade från vårens release Wilderness of Mirrors, ett verk som helt klart kan kvala in som det bäst bandet släppt ifrån sig. Inte konstigt då att hela åtta av skivans tio spår framfördes denna kväll.
Det om något säger väl också något om hur mycket bandet själva tror på nya skivan. Eller också är de bara kaxiga. Skämt åsido, det där tror jag knappast någon skulle skriva under på. Ödmjukhet är en dygd, heter det ju, och i Myraths fall bärs den utanpå huden.
Fast samtidigt är förstås kvintetten säkerheten personifierad. Professionalism är grundmurad och senaste förvärvet, klaviaturspelare Kevin Codfert har på sistone sett till att ge än mer färgrikedom åt ljudbilden. Extra plus här för snygga stilövningen i samband med de två starka extranumren Les Enfants du Soleil och Believer
Och när vi nu är inne på de separata bandmedlemmarna går det inte att undgå att nämna sångaren Zaher Zorgati. Det är lätt att bara ta det för givet, men mannen är ju hur tonsäker som helst, och rösten når de höga tonerna perfekt utan problem. Inte sällan påminner pipan en hel del om den alldeles för tidigt bortgångne Ronnie James Dio var i besittning av.
Vilket förstås inte vill säga lite. Men Zorgati och skicklige gitarristen Malek Ben Arbia utgör den långlivade ryggraden i ett band där alla på scen bidrager på högsta nivå. Ändå inbillar jag mig att combon inte nått sin konstnärliga peak än på ett tag. Samtidigt har det här gänget definitivt inte hått sin kommersiella potential än heller.
Men om det nu finns någon rättvisa i världen borde de åtminstone kunna ta nästa steg på karriärstegen redan till nästa turnévända. Det hade de varit värda efter ett kvarts sekels slit.
