Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Originaltitel: Forgotten Island
Regi: Joel Crawford & Januel P. Mercado
Originalröster: H.E.R., Liza Sobreano, Dave Franco, Jenny Slate, Manny Jacinto
Svenska röster: Felicia Eriksson, Lily Wahlsteen, Joel Adolphson, Julie Yu, Elvira Norberg
Premiär: 2026-09-25
Betyg: 4
Jag måste ge det till dem. Regissörsduon Joel Crawford och Januel P. Mercado , alltså. För att de inte gått den traditionella vägen i kreatörsstugan. Det är riktigt fantasifullt, ordentligt fartfyllt på ett närmast ADHD-energiskt sätt och fullt av infall i en story som mestadels utspelar sig i en knäpp fantasivärld där i stort sett vad som helst kan hända.
Platsen är Filippinerna, tiden är 1990-tal. Där och då blir Jo Yuson och Raissa Molina bästa vänner. De bondar över en önskan att skaffa minnen tillsammans och intresset för historien om Nakali, en bortglömd paradisö där alla lever i skräck för Manananggal, ett vampyrliknande monster med en egen mörk agenda.
Jo har växt upp med sin mormor Lolas historier om Nakali, och Raissa blir ganska omgående lika sugen som kompisen på att bege sig dit. Frågan är bara hur. Vanliga dödliga tror inte ens på öns existens. Men i slutänden visar sig en magisk sjöborre vara portalen dit och in till Nakali. Dagen därpå vaknar flickorna upp utan minne vad som hänt sedan de kastade sig in i portalen. Raww, en pratande hund på två ben berättar dock villigt om att de förargat Manananggalen Manang för att de snott åt sig hennes vingar. Något de inte har det minsta koll på eftersom bådas minne av allting som hänt under natten är som bortblåst.
Men ändå, Inte så konstigt att Manang attackerar dem strax därefter. De blir sånär tillfångatagna, men räddas av storvuxna Baliba, minnesdemonen, som omgående erbjuder flickorna att se till så att de kommer hem igen. Som ersättning kräver Baliba ”bara” flickornas massivt berlockförsedda armband där varje liten berlock symboliserar ett gemensamt minne. Något att parasitera på för Baliba. har nämligen som av en händelse en (överlevnads)förmåga att känna av andras minnen från saker och ring på ett tydligt sätt. Fast det behöver väl knappast påpekas att Baliba får nobben. Det uppskattas inte. Alls.
Mer ska egentligen inte sägas om handlingen, men man kan väl säga så mycket som att Jo och Raissa hinner möta ytterligare en radda lika udda som bisarra figurer i en lika vacker som förunderlig värld. På samma sätt är Bortglömda ön som helhet en film som står ut i dagens animerade utbud. Visst, den färgstarka looken och inblicken i latinokulturen känner vi igen från Disneys Coco. Altmedan minnet från åldringsfokuset i en annan Disneyskepelse, nämligen Up ekar i inkluderingen av Jos åldriga mormor som en förvisso liten, men ändå viktig del av storyn.
Fast ändå, det som bjuds här ter sig uppenbart fräscht. Filmen är aldrig i närheten av att vars så prydlig och slickad som de flesta av konkurrenternas alster. Tidvis där på pressvisningen satt jag och funderade över hur pass stor handlingsfrihet ständiga regissörsduon Joel Crawford och Januel P. Mercado haft, men det är knappast en avancerad gissning att duon haft rätt mycket av den varan. Vilket uppenbarligen har gett positivt avtryck på slutresultatet. För det som bjuds är smittande berättarglädje rakt igenom. Det är fräckt, roligt och faktiskt också lite edgy. Sedan kan man kanske tycka att de blir väl för uppskruvat ibland, men det uppvägs av den inspiration som så tydligt ligger bakom det färdiga resultatet.
Sedan gillar jag att två smarta och småkaxiga tjejer står i handlingens centrum. De klarar sig gutan boysen, och gör det oftast så bra de bara kan. Med god framgång, visar det sig. Vad mer? Jo, extra plus för den klassiska rocken på ljudbandet, med folk som Journey, Inxs och Simple Minds. Samt för all del också Montell Jordan med sin stötigt coola This Is How We Do it…
