Klicka på bilden, för att se hela bilden
Äntligen skulle det bli av efter 34 år. Jag skulle få se ett av mina favoritband från det tidiga nittiotalet. 1992 hade jag åkte med ett gäng kompisar från Norr- och Västerbotten ned till Roskildefestivalen för att festa och lyssna på den tidens storheter: Nirvana, Pearl Jam, D.A.D., Megadeath, Screaming Trees, Extreme och Mindfunk. Men främst ville jag se Warrior Soul. Tyvärr ställde de in och om jag minns rätt ersattes de av Nuclear Assault. Här kan inte AI-sammanfattningen på nätet hjälpa oss. ”Den” påstår tvärsäkert att Warrior Soul uppträdde på festivalen.
Tillbaka några år i tiden, till våren 1990. Jag var en inbiten hårdrockare, skulle fylla 21 och hade just lämnat min kontraktsanställning som befäl på ett av regementena i Boden. Muren hade fallit i Berlin i november 1989, paret Ceaușescu avrättats på juldagen och innan året var slut hade Václav Havel valts till president i Tjeckoslovakien. Alla dessa ”revolutioner” och att Sovjetunionen var på väg att desintegrera hade gjort att vi inte längre hade någon uppenbar fiende och motivationen träna med vapen hade sakta försvunnit.
Det mesta kändes förvirrande. Jag hade inget mål i livet annat än att lyssna på hårdrock, ställa timern på VHS-bandaren för att spela in Headbangers Ball, 120 Minutes och Alternative Nation, beställa skivor på postorder och läsa Kerrang! och Metal Hammer och dagdrömma om att flytta till en storstad för att kunna gå på konserter. Det var för övrigt nog i ett av dessa MTV-program eller i Kerrang! från sjunde april 1990, med sångaren Kory Clarke i Warrior Soul på omslaget, som jag först kom i kontakt med bandet.
När jag inför denna recension letar upp artikeln på nätet, som finns lätt tillgänglig hos Warrior Soul Fans Group på Facebook. I denna artikel dubbade Kerrang-skribenten Phil Wilding bandet till New Age Metal och de lät som Joan Baez med Marshallhögtalare. Han menade också att debut LP:n Last decade Dead Century (1990) är framtiden!
Men det mesta i intervjun handlar om hur arg Kory är på USA, republikanerna, storföretagen, på den katolska kyrkans syn på AIDS, fängelsesystemet och om sociala frågor som missbruk. Inte teman man var van att höra om som hårdrockare på 1980-talet! Men som sagt, det är en ny tid nu. Efter debuten följde i snabb takt Drugs, God and the New Republic (1991) och Salutations from the Ghetto Nation (1992) och efter den experimentella Chill Pill från 1993 ledsnade jag på dem och 1995 lades bandet ned.
Kvällens konsert på Medley i Malmö är baserad på främst de tre första skivorna. De öppnar med Intro från Drugs och sedan följer huvuddelen av låtarna från denna skiva. Med höjdpunkter i titellåten, Jump for Joy, Hero och Wasteland. Kory och det nyrekryterade bandet är i bra form och låtarna sitter tajt. Sedan följer en klassikerkavalkad av låtar från debuten och Salutation som The Party, där Kory spottar ut sitt förakt mot politikerna i republikanerna.
Efter detta manglande av punkig metall kommer den lugna publikfavoriten The Loser, som många sjunger med i. Konserten avslutas med hög energi och frenesi med Downtown och Love destruction. Jag är glad och cyklar hemåt i natten nynnande Love Destruction och The Losers med raderna ”Here’s to the Losers, the substance abusers, to the Rejects”…
Men innan dess hade den habile Kenan Flannery, en irländsk singer-songwriter i traditionen från Townes Van Zant och John Prine värmt upp publiken med sin akustiska gitarr. Vi fick höra klassiker som Wild Rover och Whiskey in The Jar och de egenkomponerade Coblestones och Fare De Well, en sång baserad på Elizabeth Cottens folklåt Freight Train.
Klicka på valfri bild för att se bildspelet.
