Klicka på bilden, för att se hela bilden
Depeche Mode fick ju ett enormt genombrott när deras tredje singel Just Can’t Get Enough släpptes. Albumet Speak & Spell sålde guld och vägen till framgång låg utstakad. Döm då om alla fansens förvåning när bandets låtskrivare Vince Clark plötsligt hoppade av. Han bildade dock ganska omgående ett nytt band, Yazoo, tillsammans med punksångerskan Alf eller rättare sagt Alison Moyet.
Yazoo släppte endast två album Upstairs at Eric’s och You and Me Both samt ett antal hitsinglar som Only You och Don’t Go under den korta perioden bandet höll på. När Yazoos tid var över fortsatte Vince Clark med diverse projekt fram tills han formerade Erasure. Alison Moyet däremot fortsatte sin karriär under eget namn. Det blev ett par hits som Love Ressurection och All Cried Out men det lyfte väl aldrig riktigt. Alison Moyet har dock på senare år gett sig ut på ett antal turnéer där hon blandar material från hela hennes karriär inklusive åren med Yazoo. senast hon var i Skandinavien var våren 2025. Kvällens konsert är sista stoppet i Skandinavien på denna turné.
Alison kom rakt in på scen och körde direkt igång med Alive, utan någon publikkontakt men direkt efter berättade hon om premisserna för turnén där hon fokuserar på låtarna som hon skrev till hennes två första album, dvs albumen med Yazoo och sedan jämföra texterna med hennes två senaste album The Minutes och Other som skrevs närmare 40 år senare. Alison var noga med att berätta lite om bakgrunderna till en hel del av låtarna. Påpekas bör att vissa av låtarna till Yazoos album skrevs redan innan hon träffade Vince Clark och hade således samlat damm ett tag.
Efter Alive var det dags för ett par Yazoo låtar Bad Connection och Ode to Boy. Med sig på scen hade Alison Moyet tre musiker, en trummis, en gitarrist som även spelade synth och en basist som dock mest spelade på sin synth. Publiken tände verkligen till när Alison körde Nobody’s Diary och själv flyttades man tillbaka till pojkrummet när man satt och lyssnade på den nyinköpta 12:an och längtade att ta med den ner till närradiostationen och låta hela Malmö höra den.
Nu måste det erkännas att jag inte är superbekant med Alisons senaste väldigt experimentella alster så Changeling, Lover, Go och ett par andra var tämligen obekanta för mig fast Yazoo-låtarna dom kunde man både utan och innan. Det nyare materialet påminde stundom om David Bowies utskällda projekt Tin Machine. Scenen var ju också väldigt minimalistisk med vare sig backdrop eller skärmar bara ett par ljuspelare som blinkade lite då och då i takt med musiken.
Låten Filigree påminde dock en hel om Yazoo-materialet. När State Farm drog igång började det gunga lite bland sittplatserna. Låten släpptes ju enbart som baksida till Nobody’s Diary och det var först på CD-utgåvan den hamnade på plattan You and Me Both. Mot slutet dök låten som satte Yazoo på allas läppar upp. Självklart talar jag om Only You, som lite ironiskt blev en än större hit med Flying Pickets acapella version. Setet avslutades med In My Room.
Visst sjutton blev det även ett par extranummer och vilka låtar det blev. Vad sägs om trion Goodbye 70’s, Situation och Don’t Go… Nu framfördes låtarna till en mer eller mindre stående publik. I Europa var Situation baksidan till singeln Only You men blev en stor singelhit i USA, där bandet kortat ner sitt namn till bara Yaz.
Den enda låtarna jag saknade var The Other Side of Love och Walk Away From Love men annars fanns det inget att klaga över. En väl investerad lördagskväll med andra ord med massor av nostalgi från det tidiga 80-talet.
