Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
BY ANY MEANS - starkt om verklighetsbaserat kriminalfall
Regi: Elegance Bratton
Skådespelare: Yahya Abdul-Mateen II, Mark Wahlberg, Nicole Beharie, David Strathairn, Giancarlo Esposito
Premiär: 2026-09-11
Betyg: 4
By Any Meansrepresenterar en eller snarare två genrer det är lätt att vara svag för. Nämligen gangsterfilm och verklighetsbaserade kriminal- och/eller politiska dramer. Så ligger det i alla fall till i min bok.
Följaktligen är det upplagt för ett högt betyg i det här fallet. Inte minst för att looken, tidsskildringen och stoffet onekligen ter sig både gediget och genuint. Samtidigt vandrar associationerna till en trio filmer som oundvikligen sätter By Any Means uppenbart i underläge.
De titlar som åsyftas är den femfaldigt Oscarsbelönade I nattens hetta, Alan Parkers 80-talsklassiker Mississippi Brinner och John Grisham-filmatiseringen A Time to Kill med Matthew McConaugheys i ett ”starmaking performance”.
De två förstnämnda har för övrigt en handling snarlik den i By Any Means, och dessa liksom den nu aktuella skapelsen är dessutom baserade på verklighetsbaserade händelser. Twisten i By Any Means är dock en som adderar en smått pikant för att inte tala om kontroversiell touch vid en jämförelse.
Året är 1966, platsen Hattiseburg, Mississippi, en stad där öppen rasism florerar, polisen ligger i samma säng som Ku Klux Klan och medborgarrättsrörelsen för en till synes en tynande tillvaro.
Men missnöjet sjuder likväl bland den diskriminerade svarta befolkningen, och det finns de som försöker få till en ändring. En sådan som aktivisten Vernon Dahmer. Han uppmuntrar de svarta att rösta och lovar till och med att betala en avgift för att de ska registrera sig inför besöket i röstlokalen. Detta ses naturligtvis inte med blida ögon av KKK, Det bär sig inte bättre än att han mördas så nu är det upp till FBI att ta över fallet.
Den unge svarte agenten Wayne Strider får det inte alldeles lätta uppdraget att se till att rättvisa skipas. Lyckligtvis är han inte ensam, men hans partner tillhör dessvärre en sort som direkt lyder order. Hans namn är Greg Scarpa, en beryktad maffiatorped som skjuter först och helst inte frågar. I det här fallet, dessutom med FBI:s goda minnba.
Skarpa ignorerar regler och bryter mot lagen i parti och minut.. Fast det går förstås inte att förneka att mannen får saker gjorda Något han aldrig undgår att nämna för den paragraftrogne spolingen när det vankas tjafs.
Just detta med skildringen av kolliderande personligheter och typ har för övrigt lett att i alla fall några kollegor redan associerat till buddycop-genren. Ni läsare vet vad som avses. Om jag nämner titlar som 48 timmar, Dödligt vapen, Red Heat och liknande alster som referens ter sig allt säkert glasklart . Så visst, kopplingen är förståelig, men det är inget som satt någon helhetsprägel, på By Any Means, tycker jag nog. Att påstå något sådant vore att förenkla väl mycket.
Vad det däremot handlar om här är två individer med diametralt olika bakgrunder och erfarenheter, som egentligen aldrig kan nå konsensus. Eller det kanske de kan. Ibland. Men poängen här är att detta faktum inte direkt används för att locka fram flin via lustiga meningsutbyten. Visst, en aning sådant finns med, Men det är inget som stör, snarare skulle jag nog vilja påstå att det adderar ett visst mått av trovärdighet till det hela.
För övrigt är By Any Meansi grund och botten trots allt en film som med seriositet skildrar en mörk tid i USA:s historia. Vad den säger är att problemet med våld, lynchningar, mord och annat mot den färgade befolkningen i sydstaterna var alltså så allvarlig att FBI gav en härdad hitman fria händer att rensa upp och se till så att de skyldiga ställdes till svars, om än med en partner från ”byrån” i släptåg.
Detta sätter onekligen saker och ting i perspektiv. Ett skrämmande perspektiv, för övrigt. Och ett fascinerande sådant. Det är knappt man tror det är sant, vid närmare eftertanke. Det fanns med andra ord gott fog för att FBI såg till att tilltaget hemligstämplades då det begav sig.
Med tanke på allt detta, så är det inte konstigt att historien fängslar. Det går liksom inte att förneka att regissören Elegance Bratton har haft en bra berättelse att arbeta med. En som förtjänar att upprepas igen och igen. Fast han har samtidigt gjort ett bra jobb, andan från den oroliga tid är fångad på ett utmärkt sätt alltmedan skådespeleriet överlag är starkt.
Inte minst Mark Wahlberg lyser i den färgstarka gangsterrollen. Vet inte när han levererat så här inspirerat senast. Det kan ha varit i Scorseses The Departed, och det är tjugo år sedan.
