Klicka på bilden, för att se hela bilden
Berättelsen om Jazz Sabbath är nästan för bra för att vara sann. Enligt legenden bildades jazzbandet 1968 och spelade in två album. Men innan de hann släppas drabbades bandledaren Milton Keanes av en hjärtinfarkt.
När han väl tillfrisknat 1970 var originaltejperna försvunna, skivbolaget upplöst och ägaren fängslad. Det slutgiltiga slaget kom när ett annat band stal musiken, gjorde hårdrock av alltihop och sålde miljontals skivor. Utan bevis kunde Milton bara se på. Det tog ända till 2020 innan han vågade ställa sig på scenen igen för att återta sitt livsverk.
En briljant fiktiv story: Bakom den bittra fasaden och namnet Milton Keanes döljer sig i själva verket Adam Wakeman på piano (son till legendariske Rick Wakeman). Tillsammans med en trummis och en kontrabasist levererar han coola, jazziga versioner av Black Sabbaths låtskatt. Det fiktiva upplägget är briljant. Allt framförs med en enorm portion humor, men samtidigt med en djup respekt för själva musiken.
Skönt sväng och bitska kommentarer: Kvällen inleds med Children of the Grave, där det dystra och tunga originalet förvandlas till ett skönt, medryckande sväng. Milton haltar fram till mikrofonen och förklarar bittert att de ska spela hits från 1968 och “nyare alster” från 1969, samtidigt som han kallar tjuvarna för “Back Stabbath”. Det svänger vidare i N.I.B. med snygga bassolon, och i Sabbra Cadabra lyckas trion plötsligt smyga in James Bond-temat. Även klassiker som Hands of Doom och The Wizard levereras med stor elegans.
Magsjuka och råa grisar. Ett långt och komiskt mellansnack handlar om vikten av att steka sin korv- och baconmacka ordentligt. Flera dagars efterföljande toalettisolering inspirerade Milton till att skriva låten Raw Pigs – eller War Pigs som tjuvarna döpte om den till.
Efter en kvarts paus återvänder bandet till tonerna av Eye of the Tiger innan de drar i gång Fairies Wear Bootsi ett otroligt svängigt komp. Det låter nästan som en klassisk komposition när inledningen till Spiral Architect drar i gång.
Historien om Derek: Publiken bjuds på en spännande historia om hur Milton led av skrivkramp och tittade ut genom fönstret. Där stod diversearbetaren Derek och strök tvätt. Inspirationen slog till och låten Derek, The Ironman föddes. Skivbolaget hatade namnet och kortade ner det till Iron Man. Bandet som stal låten sålde 50 miljoner exemplar, medan Jazz Sabbath bara sålde 17 exemplar (även om några fler fanns till salu i merchen).
Låten spårar ur live på ett fantastiskt sätt och väver in melodier från Deep Purple, Toto, Van Halen, Beatles och Yes. Att Adam Wakeman faktiskt har spelat med både Black Sabbath och Yes i verkligheten förklarar den enorma musikaliska bredden.
Ett oväntat dragspel. Milton ljuger ihop att nästa stycke är skrivet för fem dragspel, men att han arrangerat om det för ett. Eftersom han påstår sig vara 86 år gammal ber han en volontär från publiken om bärhjälp. Det slutar med att den stackars publikmedlemmen får dragspelet hängt på sig medan låten spelas på piano. Vi slipper alltså dragspelet, men bjuds i stället på en klassisk musikeranekdot om att glömma dragspelet i bilen och morgonen efter hitta en krossad bakruta – och två dragspel i bagaget.
En klockren avslutning. Konserten rör sig mot sitt slut med Changes och Into The Void. De framförs i en så trovärdig, soft stil att det är svårt att minnas hur originalen faktiskt låter. Det blir bra tryck i den sistnämnda när bandet verkligen kommer loss.
Efter att ha legat påtänd i skogen och blivit kallad paranoid av en hackspett skrev Milton kvällens sista ordinarie låt, och versionen av Paranoid är helt grym. Som extranummer bjuds det på Rat Salad med ett trumsolo delvis framfört på en aluminiumstege som bandmedlemmarna bar in på scenen. Kul!
Slutbetyg. Det här är ett fantastiskt roligt koncept. Det som verkligen lyfter kvällen är det geniala mellansnacket, de osannolika berättelserna och det faktum att de säljer sina skivor som om de faktiskt vore från 1968. Det är helt uppenbart att Adam Wakeman har ärvt sin fars legendariska humor och förmåga att underhålla en publik. Snyggt, svängigt och väldigt kul!.
