Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Ridley Scott
Skådespelare: Jacob Elordie, Josh Brolin , Margareth Qualley, Guy Pearce, Alison Janney. Benedict Wong
Premiär: 2026-08-28
Betyg: 3
Han är tillbaka Ridley Scott. Utan buller och bång. För nej, någon hype eller förhandsintresse à la Gladiator 2 har inte nya verket The Dog Stars åtnjutit. Snarare tvärtom. Hade jag inte läst på affischen några veckor innan premiären att Scott regisserat hade filmen möjligen kunnat gå mig helt förbi.
Och de första dagarnas intäkter motsäger inte direkt något av det jag nämner. Första helgens totala intäkter slutar på magra 19 miljoner dollar. Att sätta i proportion till budgeten på 80 miljoner dito då.
Ändå har The Dog Stars fått hygglig kritik på hemmaplan. Till skillnad då från de som lästs av undertecknad hår i vårt land. Med detta sagt ska dock sägas att det här likväl är tämligen habil underhållning. Sedan betyder det knappast nämnas inte att filmen inte lever upp till Scott-klassiker som Alien, Blade Runner eller Gladiator. Eller personliga favoriter typ Black Hawk Down, Matchstick Men, American Gangster, Body of Lies med flera.
Fast oavsett vilket, tråkigt har man inte även om det i alla fall tidvis något makliga tempot säkert irriterar mobilknarkarna. Och på tal om mobiler. Sådana existerar inte i detta dystopiskt präglade actiondrama.
Äret är 2035, och en pandemi har tagit livet av större delen av mänskligheten. Folk har svårt med livets nödtorft, och varje dag kan bli den sista eftersom mordiska banditer och lågpannade mördare som hämtade från skräckisen
Mitt i detta kaos i ingenmansland, närmare bestämt i Colorado, lever ex-hantverkaren/piloten Hig och cyniske ex-mariknkårssoldaten, Bangley. Ständigt på sin vakt, alltid med fingret på skjutvapnets avtryckare redo att avliva drägget. Higs ”bäste vän”, jycken Jasper också finns med på ett hörn eller två redo att backa upp sin husse.
Hoten och våldet utifrån tär dock på Hig, som till råga på allt plågas av traumat efter sin döda fru. Han söker något annat, tryggare. Ett bättre, säkrare liv, helt enkelt. Något hann hoppas finna i Grand Junction eftersom han plockat upp radiosignaler därifrån. Så vår mjuke hjälte tar farväl av sin partner och ger sig av.
Komplikationer tillstöter dock. Nödlandning krävs, och väl på marken leder en åsna – minsann- Hig till några andra överlevande..Cima och Pops är deras namn, dotter och far är relationen ifråga, så tala om att pappa är extra benägen att inta en skyddande attityd som mer än tangerar det hotfulla. Frågan nu är om den buttre Pops ska mjukna till slut. Eller för den delen om kemi ska uppstå mellan Hig och Cima. Har påven en lustig hatt, kontrar jag med att frågande utbrista.
Hur som helst. Inom en inte alltför lång tid befinner sig trion på Higs gamla rishög till flygplan. På väg till Grand Junction där en bättre värld – åtminstone i Higs huvud – ska uppenbara sig. Att så inte blir fallet ska inte förnekas, men det går inte att komma ifrån Alison Janney gör ett kort, men härligt skruvat porträtt av en diktatorisk galenpanna iförd flygplansuniform, modell tidigt 60-tal. Eller något ditåt.
På det här stadiet i filmen vankas det för övrigt en del tilltalande explosiv action också, men mest och bäst av den varan blir det på hemmaplan när Bangley tvingas ta fram det tunga artilleriet på egen hand.
Ja, ni förstår säkert grejen. Den dystopiska tonen präglar det mesta i The Dog Stars. Samtidigt befinner den sig lite ”all over the place”. Splttrat? Kanske det, lite klyschigt? Det får man väl säga. Och visst ter sig det här också gansk ojämnt. Men som sagt, tråkigt har man inte och hantverket går faktiskt inte att klaga på. Så jag sätter en medeltrea. På en film av tydlig mellanklass i meritlistan.
