Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Michael Lindgren
Skådespelare: Noel Flike, Arvid Swedrup, Laura Majid, Seddik Radjal, Henrik Knutsson
Premiär: 2026-08-28
Betyg: 2
Tänk er att någon kommer till SFI med följande filmidé:
”Vi gör en film om Centerpartiet, där vi skildrar sexuella trakasserier, maktspel och en kultur som går på tvärs med partiets offentliga självbild.”
SFI svarar:
”Nej.”
Inte särskilt svårt att föreställa sig.
Men tänk sedan att samma person kommer tillbaka med en ny idé: ”Vi gör en film om fördomsfulla sverigedemokrater som åker till Rinkeby för att hänga upp en svensk flagga, och på vägen får sin redan färdiga bild av förorten bekräftad.”
”Absolut. Kör på. Vi finansierar.”
Och varför inte dessutom släppa den tio dagar före valet?
Då blir det svårt att helt bortse från den politiska dimensionen. Men innan vi kommer dit finns faktiskt en filmidé som hade kunnat bli riktigt bra.
Fyra människor med helt olika erfarenheter möts, krockar och tvingas förhålla sig till sina föreställningar om varandra. Det hade kunnat bli både roligt, obekvämt och intelligent. Det hade kunnat bli en film som överraskar åt alla håll.
Kalles kaviar, William ”Ville” Viking (Noel Flike) och hans försiktige kusin Tobbe (Arvid Swedrup) har lyckats lura Tobbes mamma att de ska på disko. I själva verket är målet SD:s valvaka 2020. William ser sin chans att avancera mot den politiska innersta kretsen. Tobbe är däremot den som faktiskt sitter på kunskapen och fakta, en sorts politisk Lill-Åke som helst vill hålla världen på behörigt avstånd.
Uppdraget är enkelt: häng upp en svensk flagga på Rinkeby torg, ta ett fotografi och visa sig värdig en plats i den politiska hierarkin. Wow! Lite som att parkera en Volvo utanför Saabfabriken i Trollhättan när det begav sig.
Sedan börjar förstås komplikationerna. Ville, Tobbe och en bufflig skåning möter ett ungdomsgäng i Rinkeby och utsätts för rån. Gäsp!
På digitalkortet i kameran finns dessutom bilder på Jimmie Åkesson under valnatten, bilder som enligt filmen skulle kunna bli förödande om de hamnar i Aftonbladets händer.
William blir samtidigt störtkär i Aftonbladets skribent Laura Majid, som befinner sig i Rinkeby för ett Stoppa rasism-arrangemang och poesi.
Hon dras motvilligt in i Williams allt mer snåriga jojo-värld av lögner. Och någonstans sitter Marko Lehtosalo, Markoolio, och super i en lägenhet med svaret på vem som egentligen rånade William och hans kumpaner.
Det finns en hel del att göra komedi av här. Och filmen lyckas stundtals. Men någonstans på vägen börjar den också visa sina begränsningar. Flaggan vill undersöka hur föreställningar om andra människor uppstår, men bygger samtidigt en stor del av sin egen berättelse på ganska givna bilder.
Det märks inte minst i hur filmens huvudpersoner är tecknade. Vi får våra buffliga skåningar, som ser ut som om de bor i en bunker och precis har fått tillstånd att lämna den. De sjunger nidvisor, beger sig till Rinkeby för att hänga upp en svensk flagga och blir sedan rånade av ett ungdomsgäng. Gäsp!
Och här blir den politiska dimensionen svår att bortse från. För det är en sak att skildra människors föreställningar om varandra. En helt annan att låta nästan hela perspektivet komma från samma håll. Det är filmens stora missade möjlighet.
För den hade kunnat vara betydligt modigare. Låt ingen gå säker. Inte genom att dela ut enkla poäng mellan två sidor, utan genom att låta människor upptäcka att verkligheten är betydligt mer komplicerad än de först trodde. Det är där det hade kunnat börja bli riktigt intressant.
Flaggan är som bäst när människor faktiskt möts. Där finns potentialen till något både roligt och mänskligt. Men alldeles för ofta känns det som att filmen redan har bestämt vem som ska förstå, och vem som ska förstås. Det är nästan som om Rinkeby inte riktigt får vara en plats där människor med olika bakgrund möts, utan snarare blir en kuliss för huvudpersonernas pedagogiska uppvaknande. Och det är synd.
För här finns material till en betydligt mer intressant film om segregation, integration och svensk identitet, en film där ingen på förhand tilldelats rollen som den som ska lära sig en läxa. Det hade blivit både modigare och mer oförutsägbart. I stället får vi en film där fördomen ibland känns som själva manusförfattaren.
Det mest ironiska är kanske därför att Flaggan vill få oss att ifrågasätta våra föreställningar, men själv är ganska säker på vilka föreställningar vi ska ifrågasätta. Det hade varit betydligt modigare att hissa flaggan och låta vinden blåsa från alla håll.
