Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: David Robert Mitchell
Skådespelare: Anne Hathaway, Ewan McGregor, Maisy Stella, Christian Convery, Jordan Alexa Davis
Premiär: 2026-08-10
Betyg: 3
80-talet gör comeback, snarare precis 1982. Det murriga 70-talet håller på att släppa taget och någonstans i horisonten har den teknologiska eran med Walkman och BMX-cyklar dykt upp. Men vi har ännu inte nått pastellåldern. Färgerna är fortfarande lite dova, husen stora och välordnade och världen känns på något märkligt sätt fortfarande ganska trygg.
Här kan inget ont hända oss. Så länge vi stannar här. Allt är dessutom prydligt avgränsat med rasslande stängsel mellan tomterna, som om det främsta hotet i området vore grannen. Det osar Spielberg, 80-tal och framför allt E.T.. Förorten har ungefär samma känsla: ett amerikanskt medelklassområde, fast lite grönare och med hus som drar mer åt det viktorianska hållet.
En bit in i filmen kommer Steve Winwoods Valerie ur högtalarna. Och där, mellan stolsraderna, får jag plötsligt chansen att bara konstatera hur förbannat bra den låten är. Att Winwood sedan försökte koka soppa på samma spik igen och igen är en annan historia.
I ett av husen bor familjen Pratt, med Anne Hathaway och Ewan McGregor som det kämpande paret och deras två mer begåvade barn. Och så har vi Starbuck, familjens hund, som ser ut som om den rekryterats direkt från gatan. Här finns inga gulliga collies som tindrar med ögonen mot kameran. Starbuck visar tänderna. Och tänder blir det.
Utan att förstöra något av handlingen kan man väl konstatera att vi redan en gång har fått för oss att återskapa förhistoriska djur med lite DNA och ett antal dåliga idéer. Det gick sådär. Jurassic Park känner vi alla till.
Men The End of Oak Street vänder på steken. Vad händer om vi inte tar de förhistoriska djuren till oss, utan istället åker till dem? Och hur skulle det egentligen fungera?
Det är här filmen blir som syrligast och det finns en scen som jag inte tänker avslöja, men när den väl kommer förstår ni vilken jag menar. Här finns en tanke bakom hela den ganska vansinniga premissen som ingen tidigare har filmatiserat. Den ger en oväntat konkret och nästan vardaglig inblick i en värld som definitivt ger perspektiv på tillvaron.
För det är trots allt det filmen handlar om: en helt vanlig familj som plötsligt befinner sig bland förhistoriska djur och måste göra det som människor brukar göra när allt går åt helvete, försöka överleva.
Det skulle lätt kunna bli barnsligt. Det blir det inte. Anne Hathaway och Ewan McGregor får det märkliga att kännas förvånansvärt drivande. Humorn finns där, men den ligger långt ner i skorna. Filmen försöker inte skämta sönder sina egna premisser, vilket är tur. När det samtidigt finns action, käkar och betydligt större problem än att grannen spelar för hög musik hade det blivit ganska tröttsamt.
I stället drar regissören David Robert Mitchell på, men håller igen precis tillräckligt för att det aldrig helt ska tappa fotfästet. Och mitt i allt finns den där laglösa gatuhunden Starbuck, som aldrig riktigt släpper taget om familjen. Det är kanske det som fungerar bäst med The End of Oak Street. Den vill vara ett stort äventyr, men den glömmer aldrig människorna, familjen, som befinner sig mitt i det.
Mitchell har gjort filmen till minne av sin far, som älskade dinosaurier. Det märks faktiskt. Det finns något väldigt fint i att ta en barndoms fascination för de där enorma, utdöda bestarna och göra en film av den, utan att för den skull behöva göra den större än den behöver vara.
The End of Oak Street är Spielberg-nostalgi utan att helt fastna i nostalgin. Familjedrama utan att bli sockersött. Dinosaurier utan att allt behöver förklaras sönder. Och framför allt: en ganska trevlig resa tillbaka till 1982. Walkman på. BMX utanför. Stålstängslet mellan grannarna rasslar som sig bör. Och någonstans där ute finns det saker med väldigt stora tänder.
