Klicka på bilden, för att se hela bilden
Orup räknar ner, och inte bara för sommarens succéturné Bara Orup, utan också för sin karriär. Inne på sitt sextioåttonde år, som han är har han uttryckt en önskan om att pensionera sig och får man förmoda, mest bara vara Thomas Eriksson. Om än inte helt, det antyds nämligen att enstaka spelningar kan bli aktuella.
Fast med detta sagt känns det onekligen en aning sorgligt att vägens ände närmar sig. Orken må tryta, och rent logiskt borde det vara klokt att sluta innan det börjar gå utför. Men ändå, söndagens gig visade att sångaren alltjämt har mycket kvar att ge. Det bestående intrycket var i alla fall att sångaren tedde sig lika motiverad som fokuserad. Fokuserad på att ge sin publik något nytt, bör tilläggas.
Att göra något som gör den gedigna hitkatalogen lite mer sofistikerad, och därmed kanske också låter oss se den i ett lite vuxnare ljus. En blåstrio bidrog en hel del i detta avseende, och överlag får man nog säga att ljudbilden tedde sig mer smooth. Det vilade i alla fall inte sällan en air av hemvävd blåögd soul över anrättningen. Även om det för all del aldrig går att ta popelementet ur den här mannen. Tack och lov, får man väl säga.
Samtidigt måste dock konstateras att Orup fullt medvetet drog ner tempot mer än vad som brukar vara fallet. Att inleda konserten vid en flygel modell mindre med Är du redo? antydde i alla fall att det inte var frågan om en ordinär hitkavalkad den här gången.
Sedan dröjde det inte alltför länge innan Det gör ont avverkades med en ensam Orup på akustisk gitarr. Tala om avskalat och hudnära, och mer oemotståndligt än vad man kan tro. Detta nummer följdes upp vid flygeln i form av Regn hos mej, och här talar vi naturligtvis om en av Orups bästa poplåtar.
En stund innan dess plockades Stockholm fram, och då blev en redan vemodig sång än vemodigare. Vilket kändes uppfriskande. En stor del av sångarens mesta poplåtar närmar sig sällan eller aldrig sådant. Men det här är en sådan skapelse, och den visar att det här är en artist som kan vara riktigt bra på det.
I Sjung hallelujah (och prisa Gud) serverades en avsevärt mer uppåt sångare. Här trippade och skuttade artisten runt på den stora scenen alltmedan blåartrion bar fram sångens läckra blåögda soulanslag. Rätta mig om jag har fel, men inte höll han på med sådant i unga år. Fast nuförtiden slappnar han av allt att döma av fullt ut och bryr sig inte om att försöka vara cool när det inte behövs.. Bra för honom. Och för oss i publiken.
Men det där partyt som alla förväntat sig fick man förstås först mot slutet. Då avverkades en i tur och ordning en struttande version av M.B., mer blåögd soulfeeling med Magaluf, Jag blir hellre jagad av vargar och Då står pojkarna på rad.
Det här var som alla förstår Orup på sitt mest popiga humör – bortsett då från Magaluf, och det är så så många vill ha honom. Men med detta sagt är det tacknämligt att han rätt tidigt i karriären hittade en softare och allvarligare sida av sitt låtsnickeri också.
På det här stadiet började tillställningen närma sig slutet, och då kom det där vemodet Orup har inom sig igen. En lågmäld varm version solo vid flygeln av Från Djursholm till Danviktstull fick som sig bör avsluta, och där och då lägrade lugnet sig över Stortorget på bästa sätt innan det var dags att vandra hem i den sena kvällen.
Jag inbillar mig att Orup var tämligen nöjd med kvällen när allt var över. Vilket han i så fall har rätt att vara. För om den här turnén är hans svanesång, ja då gick han ut med flaggan i topp.
