Klicka på bilden, för att se hela bilden
I drygt tjugo år har Crazy Lixx slitit troget med sin hårfagra 80-talsrock, och nog har det gett resultat. Rent professionellt gått fron klarhet till klarhet. Tio album med en regelbundet hög lägsta nivå utan djupa dalar talar för deras sak. Utöver då förmågan att leverera underhållande konserter.
Fast rent kommersiellt känns det inte som kvintetten fått den utdeling de förtjänar. Förmodligen har detta till stor del att göra med att deras genre inte tillhör det mest gångbara i mainstreamflödet sådär fyrtio år efter dess storhetstid.
Men ändå, någonstans är det ändå synd och skam att Malmöbandet inte blivit större. Det hade man förtjänat. Inte minst för att de under chefsdesignern och sångaren Danny Rexon genomgående på hela nio album sett till att skapa skapa utmärkt melodiös hårdrock med starka refränger, men också för att man faktiskt är ett gediget liveband som sällan eller aldrig sviker.
Fast under årens lopp har kvintetten om inte annat skaffat sig en trogen skara fans runt om i världen – idel amerikanska beundrare kan till exempel inte sluta prisa dem på YouTube. – och på Rock Stage denna afton hade en ansenlig skara skara sökt sig för att avnjuta ett tempofyllt entimmes-gig som aldrig sackade.
Sedan får nog sägas att jag upplevde denna spelning som något tyngre än vanligt. Fast låtmaterialet glänste i vanlig ordning. För är det något Crazy Lixx alltid gör så är det att aldrig låta själva melodin hamna i bakvatten. Från inledande Rise Above till avslutande Who Said Rock ’n’ Roll Is Dead gjorde de skäl för den varierade etiketten Melodic Rock.
Detta kan för övrigt också vara värt att betona ur mer än en aspekt. För Crazy Lixx har väl egentligen sällan eller aldrig enbart varit det renodlade sleazeband som påståtts. Vilket man påmindes om med all önskvärd tydlighet på den för året förbättrade och förstorade Rock Stage-scenen.
Visst Hell Raising Women och Hunt for Danger var väl utan tvekan kaxigt medryckande sleaze. Men Blame it on Love och den bästa Top Gun-låten, som aldrig varit med i en högtflygande flygarrulle, Silent Thunder kunde utan tvekan sorteras in under AOR alltmedan Girls of the 80’s och ovannämnda Who Said Rock ’n’ Roll Is Dead tedde sig som skön hair metal rakt av.
Ja, ni förstår säkert grejen. Och Crazy Lixx-herrarna är säkert mycket väl medvetna om att denna variation av dieten i sångkatalogen lyfter helheten, men i slutänden är det allra viktigaste att bandet med åren växt in så väl i rollen som effektiv rockmaskin med fanan riktad mot 80-talets Sunset Strip. Drygt två decennier in i karriären är gänget alltjämt inspirerade att leverera med fokus och passion.
