Klicka på bilden, för att se hela bilden
Med ett rykande färskt album i bagaget har Wilmer X återigen gett sig ut på vägarna. Att spela i Malmö och Folkets Park innebar ren hemmaplan. Det syntes lång väg att det var ett spelsuget band som klev upp på scenen, och de poängterade mer än en gång att det kändes extra roligt att vara just ”himma”.
Kvällen inleddes med Nu eller nästa liv. Tyvärr drogs starten med ljudproblem som gjorde sången nästintill ohörbar. Det var en smula trist, men teknikerna fick snabbt ordning på ljudbilden. Bandet dundrade vidare med den sällan spelade Förlorad kontroll från plattan Under Hot. Jag fick räkna efter både en och två gånger innan jag insåg att låten faktiskt har hunnit fylla 40 år.
Därefter kastades vi rakt in i det färska materialet med spåret Nästa växel – ett sound som bandet själva beskrivit som ett äkta popmonster. Här bjöds det på knivskarpa gitarrsolon från Janne Lindén, för att inte tala om Jalle Lorensson. Placerad på sin egen, upphöjda lilla scen levererade Jalle munspelssolon i en aldrig sinande ström. Spelsuget var så stort att han inte ens kunde hålla fingrarna borta från munspelet mellan låtarna.
Nisse Hellberg bevisade återigen sin talang för finurliga texter. Den egentligen ganska tragiska Jag är bara lycklig när jag dricker fick hela publiken att sjunga med i en kollektiv igenkänning. Vidare märktes tydliga Stones-influenser i den drivna Primitiv, och tempot hölls uppe i Jag flippar ut.
Den mer återhållsamma, men sällsynta pärlan Tårar av guld svängde härligt, medan Om en hund mådde så här drog mer åt det tunga blueshållet. Inför Slaget om en flickas hjärta reflekterade en åldrad Hellberg klarsynt över att låten numera kan handla om både döttrar och barnbarn.
Allsången ekade över parken under Blå vägen hem, Nisses nattliga Malmö-skildring. Även det nya spåret Sätt upp det på mig svängde tungt, även om publiken inte riktigt lärt sig texten än – men ge den några år, så sitter den. Den eviga vattendelaren Vem får se alla tårar dök också upp, fylld av en uppmaning till publiken att krama om varandra.
Kvällen bjöd på fler guldkorn. Den fyndiga Bäst före dan efter med textraden “Jag mådde alltid bättre igår” träffade helt rätt. En annan raritet var Leka med livet. Det är fascinerande hur mycket mer tryck det ofta blir i dessa gamla låtar när de framförs live 30–40 år senare.
Mer malmöitiskt än Ah du, hur fan ser du ut? blir det knappast, något som Nisse också påpekade med glimten i ögat. Det fick mig osökt att tänka på den klassiska Malmö-frasen: ”Ah du, gå på match i en sån rockajävel”.
Mot slutet av konserten fick vi höra Teknikens under, som i dag har en betydligt rockigare livekostym än originalets blippande syntar. Längst bak satt Sticky Bomb, trygg och taktfast med sin vilda kalufs, medan munspelet haglade med full energi. För att hinna med allt lade bandet in överväxeln och manglade sig igenom Kör dig död med total inlevelse.
Självklart blev det extranummer. Den över 40 år gamla Den fria världen (från Hallå Världen) visade sig ha åldrats med värdighet och fick i gång dansen i publiken. Kvällen avslutades med Hon är ihop med en insekt, som inleddes med en anekdot från Jalle som berättade om hur bandet i tidernas begynnelse fyllt turnébussen med diverse substanser inför en drogfri kommunspelning – vilket resulterade i ett sju år långt kommunalt konsertban. Slutklämmen? Efterfesten var helt klart värd det.
Som recensent stod jag i vanlig ordning längst fram för att insupa atmosfären denna fredagskväll. Det finns absolut inget att klaga på. Wilmer X bjöd på en fantastisk mix av rariteter, var på ett skojfriskt humör och levererade en folklig och avslappnad konsert. Medan vi smälter det nya albumet kan vi vara säkra på att det redan kokar i Nisses hjärna.
Det lär dyka upp fler popmonster inom ett år eller två.
